ANNONS

Den stora baksmällan

/

OS är över och jag är ute på andra sidan av en intensiv jobbperiod. Vi har sänt live 17 dagar i rad och dessa dagar har jag varit på plats på redaktionen nån gång mellan 7.30 och 9.30 vilket har inneburit 12-13 timmars arbetsdagar. Dock har det varit så otroligt kul att det inte direkt har känts betungande. Kroppen (och huvudet) har en sällsam förmåga att anpassa sig. Så länge man är mitt uppe i något så jobbar den troget på. När man sedan slappnar av, ja det är då tröttheten kommer. Kanske drabbas jag lite extra eftersom jag har en utbrändhet i bagaget. Jag är inte så stresstålig och när jag väl har laddat ur batteriet helt så tar det lite extra tid för mig att ladda upp det igen. Jag är också dålig på att hushålla med min energi och när jag går upp i ett projekt så gör jag det helhjärtat och kan inte fokusera på något annat utanför den bubblan. Några av mina kollegor sa till mig att de försökte koppla bort OS när de inte var på jobbet, många gick på middagar och andra sociala tillställningar och jag fattade ingenting av det. Hur orkade de och hur kunde de foka på nåt annat överhuvudtaget liksom? Jag saknar tyvärr den förmågan. Mina dagar var så här:
-Ställ klockan tidigt för att gå upp och titta på någon sport eller för att titta ikapp vad som hänt under natten. Oftast gick jag upp vid 6-6.30
-Åk till redaktionen vid 8. Titta på sport tillsammans med redaktionen. Planera programmet. Skriva manus och speakertexter tillsammans med redaktörerna.Läs allt som skrivs om OS och dagens tävlingar. Sen sminket vid 16.30. Manusmöte 17.30. Rep vid 18.15. Sändning 19-21.
-Hemma vid 22. Kolla nyheterna och ligga halvt hjärndöd i soffan. Knappt orka konversera. I säng vid 23-23-30. Och sen börjar det om.

Kände redan dagen efter OS att jag var dödstrött. Alltså helt tom på energi. Ni vet när man inte ens orkar ligga i soffan och slökolla serier, utan man vill bara ligga stilla och glo i taket. Det känns verkligen som en evighetslång bakfylla. Man vaknar varje morgon med samma känsla av att ha varit på ett rejält sjöslag dagen innan. Förhoppningsvis går det över snart. Kan verkligen inte fatta hur jag orkade åka till Gotland och spela in Superstars i tre veckor bara 5 dagar efter sommar-OS. Det är faktiskt helt sjukt. Den helt energilösa känslan var exakt samma då. Finns inte ork att tackla minsta motgång. Igår började jag till exempel gråta när det blåste så mycket ute. Och sen en gång till när vattnet plötsligt var oplanerat avstängt i tre timmar. Kan. Inte. Hantera. Motgång.

Klart att det också påverkar ens mående att det nu faktiskt är krig i Europa. Att Putin också väntar tills dagen efter OS med att påbörja invasionen av Ukraina tyder på nån slags överenskommelse med Xi Jinping och en allians de två emellan skrämmer mig mer än nästan nånting annat. Lider så med det ukrainska folket. Vilken fruktansvärd mardröm. Lider också med det ryska folket för känslan är väl att de inte alls står bakom Putins storhetsvansinne. Tänker också på att våra barn ska behöva växa upp med först en pandemi och sen ett krig i närområdet, ett krig som man faktiskt inte vet hur nära det kommer. Känns så overkligt att våra barn ska behöva vara rädda för krig… Visst var man rädd för krig också när jag var liten på 80-talet, men när kalla kriget tog slut och Berlin-muren föll kändes allt så hoppfullt. En känsla av trygghet som höll i sig länge. Och nu är det så oroligt och läskigt och nära igen.

Jag hoppas Ukraina får all hjälp och allt stöd de behöver av EU och Nato så Putins framfart stannar där. Även om känslan tyvärr är att det är bara början.

0
© Bonnier Magazines & Brands AB, 105 44 StockholmTelefon: 08-736 53 00