Here we go again…

Är så fruktansvärt trött på det här… Men nu är jag alltså skadad igen. Jag hade ju precis kommit tillbaka efter knäoperationen och då kommer nästa smäll som ett brev på posten. Har haft ont i rumpan hela veckan, men har varit hos naprapat och fått behandling två gånger och det kändes lite bättre så jag bestämde mig för att spela match igår trots allt.

Redan på uppvärmningen drog jag till något i baksida lår. En rejäl plötsligt huggsmärta, som jag dock trodde var ett symptom på min piriformis-problematik, så jag började stretcha (idiot) och knåda som en galning. När vår tränare frågade om jag kunde spela så sa jag ja trots att jag hade megaont och knappt kunde springa, men jag VILLE så gärna och så mycket. Spelade matchen med ett träben som jag släpade efter mig. Kunde kanske springa på 50% av min kapacitet och varenda steg gjorde ont. Var nog inget smart beslut att spela för efter matchen hade jag väldigt ont. Har sen inte sovit inatt pga smärta och nu kan jag inte ens sitta (!) och knappt gå. Efter att ha självdiagnostiserat (med hjälp av Falleman) så har jag kommit fram till att jag förmodligen har fått en muskelbristning i baksida lår, högst upp i fästet som ju sitter i rumpan. Därav smärtan just där. Ska till sjukgymnast imorgon och då får vi se om hon bekräftar diagnosen.

Jävla jävla skit. Är så trött på att vara skadad och vill bara grina nu. Hatar rehab, hatar att ha ont, hatar att inte kunna träna. Förstår inte varför kroppen motarbetar mig så? Är det så här att bli äldre, att allt bara ska gå sönder? När det ena väl har läkt i snigelfart så får man direkt en skada nån annanstans. Nä fy fan, vill inte vara med längre.

Hur gick matchen då? Jo vi vann mot Södertälje, men vi spelade inte särskilt bra. Men en seger är en seger. 8/9 den här säsongen. Som kanske är över för mig nu. Eller kan jag komma tillbaka en andra gång? Den som lever får se, men jag är rejält deppig för tillfället.