Det var den 5e april som jag bestämde mig för att ta tag i mig själv igen. Försöka röra på mig varje dag och rehabilitera mitt skadade knä. Det har gått ganska bra, nu har det blivit en vana att gå ut på en pw/jogg på minst 45 minuter varje dag. Nästan varje dag går jag också en sväng till utegymmet eller yogar. Ser fortfarande ingen större skillnad på vågen. Eller jo, har gått ner 1,5 kilo av de 4 jag gick upp den första tiden med Corona, men tycker ändå det går alldeles för långsamt. 

Skrev ner alla pass i min träningsdagbok häromdagen och statistik-nörd som jag är så började jag räkna lite också. Det visade sig att jag i april (5-30/4) gick eller joggade (har försökt jogga 2-4 km de flesta rundorna sen jag var hos sjukgymnasten och fick grönt ljus i slutet av april) hela 17 mil!! 17 mil, det är inte fy skam alltså. Fick dessutom till hela 21 pass antingen styrketräning eller yoga. Men då ska sägas att vissa dagar har jag bara tränat i typ 20 minuter. Har levt lite efter devisen att lite träning är bättre än ingen träning.

Hittills i maj har jag traskat 4,8 mil (på 8 dagar) så det känns riktigt bra. Idag sprang jag ett lite längre pass för första gången på en evighet. Har ju inte kunnat springa så långt på grund av hälen och senaste månaden på grund av knäet. I ärlighetens namn så var jag innan jag gjorde illa knäet i ganska dålig löpform. Tyckte det var tungt att springa 5 km och sprang inte särskilt fort ens. Idag sprang jag 8 km utan några gå-sträckor och jag måste förvånat erkänna att jag har fått bättre kondis av mina powerwalks. Trodde verkligen inte att det gjorde något alls för konditionen. Tji fick jag. Tror också jag har lättat lite på en mental spärr, eller mentalt motstånd, genom att kalla även löprundor för powerwalks. Det betyder att jag inte BEHÖVER springa, men jag upptäcker ofta när jag har gått i typ 5 minuter att jag VILL springa. Löpningen har blivit mer lustfylld och mindre prestation.

Nu fick jag tyvärr rätt ont i hälen av min runda idag så vi får väl se hur det går framöver.

Tänkte iaf hålla i det här nu. Tycker om att känna mig sund. Och som jag sa i dagena avsnitt av Träningspodden så är det träningen som gör att jag inte förlorar förståndet i dessa dagar. Trodde jag skulle tycka det var skönt att vara hemma mycket och läsa och kolla serier, men jag har inte haft ro till någonting. Har haft en obehaglig rastlöshetskänsla i kroppen hela tiden. Min Apple Watch har blivit min viktigaste ägodel. Däri finns det enda jag kan kontrollera just nu. Att stänga mina ringar varje dag (kalorier, träning, stå). Där kan jag mäta hur många steg jag går, hur många kalorier jag bränner, hur många minuter jag tränar, hur mycket jag sover och vilken kvalité min sömn har, vilken puls jag har när jag tränar och när jag vilar. Jag klamrar mig till den här statistiken och min uppgift att stänga ringarna som en snuttefilt.

Nån undrade om min kost och om jag fortfarande kör 5-2.

Japp det gör jag. Periodisk fasta passar mig bra. Ser det inte som en diet utan en livsstil. Jag är väldigt mycket antingen eller. Svart eller vit. Så 2 dagar i veckan är jag asket och äter max 500 kalorier. 5 dagar i veckan äter och dricker jag vad jag vill. Perfekt. Men som sagt, det är ingen diet för mig och heller inget jag går ner i vikt av eftersom jag kompenserar med en jäkla massa kalorier de andra 5 dagarna i veckan, haha.

Hur går det mer er träning? Är det någon som känner igen sig i mina tankar kring Corona-ångest, en känsla av att inte ha kontroll?

Våren 2009 gjorde jag en tv-sändning på Åby-travet. Vi stod i en utomhus-studio och körde 3-4 timmars direktsändning och jag minns att jag klagade på att det var så himla varmt. Kändes som solen stekte på oss, trots att vi stod under ett litet tält i skugga. Mitt ex var där och tittade och efteråt körde vi tillsammans hem till Sandefjord där vi bodde då.

I bilen började jag känna att det sved fruktansvärt mycket i ögonen och att huden hettade som om jag var solbränd. Det blev bara värre och på båten från Strömstad till Sandefjord var vi tvungna att uppsöka läkarhjälp för jag låg bara och skrek. Kändes som om någon hade hällt små glasbitar i mina ögon och huden i ansiktet och på halsen och dekolletaget och på händerna stod i brand. Det blev raka vägen till sjukhuset när vi kom fram och det visade sig att jag hade fått allvarliga brännskador på alla hud som hade varit synlig samt att jag hade bränt sönder mina hornhinnor. Det kom till slut fram att någon i teknikpersonalen hade glömt att sätta ett filter på en ny jättestark lampa som dessutom hade ett säkerhetsavstånd på 5 meter men stod mycket närmare. Det var som om jag hade legat timmar i solarium och tittat rätt in i lamporna hela tiden.

Några fruktansvärda veckor följde. Jag var blind. Såg ingenting alls. Och så ljuskänslig att jag var tvungen att ligga i ett mörkt rum. Hade hög feber och var totalt sönderbränd. Tappade huden flera gånger. Den trillade av som när man drar ett korvskinn från en korv ungefär. Den här bilden är tagen ca 6 veckor (tror jag) efter att det hände. Man ser fortfarande hur röd jag är på bröstet och även i ansiktet och på läpparna (som var helt sönderbrända med stora blåsor). 

Fick tillbaka synen hyfsat (har aldrig blivit 100 sen dess) efter 10-14 dar men fick gå med solglasögon både inne och ute i flera veckor efteråt. Utomhus kunde jag inte vara utan solglasögon på hela sommaren. När jag gick till en hudläkare några veckor efter händelsen sa han till mig att ansiktet skulle klara sig fint, men den tunna huden på halsen och i dekolletaget var det värre med. Där skulle skadorna komma gradvis trodde han, först 10 år fram i tiden skulle jag se 

hur illa det blev. 

Och tja, nu är vi där. Och jag är faktiskt ganska ledsen över att min hals är så rynkig och mitt dekolletage är som en prickig korv. Det blev precis som han sa den där hudläkaren. Så det var lite som om Jabushe hörde min bön när de utvecklade nya Neck & Decolletage Firming Cream. Första gången jag testade den på min hals och mitt bröst tänkte jag bara: yes! Den är len som sammet och lämnar huden både återfuktad och skimrande. Brukar använda ansiktskräm på halsen men det känns inte lika bra på långa vägar. Dessutom doftar den otroligt gott! En svag doft av apelsin. Har inte hunnit prova den så länge än att jag kan bedöma dess föryngrande effekt, men jag är ju supernöjd med alla Jabushes andra produkter så jag har stora förhoppningar. 

Krämen innehåller Jabushes patenterade formula QAL-100 (bestående av Q10, acetylkarnitin och liponsyra) som verkar på hudens ålderstecken och ger slätare hud och lyster. Men den innehåller också (är så pepp på det här!!) extrakt från krasse och sojaisoflavoner som jämnar ut hudtonen och har en blekande effekt på pigmentfläckar orsakade av solen.

Även om man inte har råkat ut för en olycka med brännskada som jag har så är halsen och dekolletaget ett utsatt område. Det exponeras för mycket sol och huden där är otroligt tunn och känslig. Och som sagt, skadorna du får ser du först fullt ut om många år. Så vänta inte på att ta hand om huden på den känsliga delen av kroppen. Och för oss som redan ser det som ett problemområde så är kanske Jabushe Neck & Dekolletage Firming Cream lösningen. Jabushe finns tex på Åhlens, vill du veta mer om produkten eller klicka hem den direkt så gör du det HÄR. 

Och PS. Krämen är 100% vegansk! DS.

//Ambassadör för Jabushe//

Det har varit tunga dagar som ni kanske har förstått, sörjer förlusten av en kär kompis och kollega och har dessutom (pga det hemska förmodligen) känt mig mer rädd och orolig och ångestfylld än nånsin under den här jävla Corona-tiden. Men. Tänkte inte skriva om det här. Inte nu iallafall.

Istället skulle jag vilja berätta för er hur det går med mitt projekt att ta mig i kragen. Det går ganska bra. Även om jag inte har märkt nån större skillnad varken på vågen eller på måtten, men jag har märkt skillnad på humöret och energinivån. Och det är ju inte bara bara! Jag skadade alltså knät torsdag den 2/4. Förmodligen en mindre meniskskada som då alltså ska rehabas innan jag kan ge mig på att spela basket igen. Basket är ju något av en mardröm för knä och leder. Mycket start, stopp, hopp och snabba riktningsförändringar. Tänkte då att nu är det läge att bygga upp kroppen ordentligt. Och samtidigt komma igång med träningen och ta tag i kosten igen för att kanske må lite bättre både fysiskt och mentalt. 

Såhär har jag iaf tränat sen söndagen den 5/4 då jag satte igång. Det blir powerwalks eftersom jag just nu inte får springa med knät och har ju också fortfarande problem med hälen. Ibland promenerar jag med Sam i löparvagnen och då tar det lite längre tid eftersom vi stannar och kollar på fåglar och sånt ☺️ Jag försöker få träningen gjort på morgonen/förmiddagen för det känns så psykologiskt bra att vara klar innan lunch. Alla styrketräningspass är i utegymmet eller hemma med pilatesboll och gummiband och kroppsvikter.

Sön 5/4 – PW 1h 20min (7,2 km), styrketräning 45 min

Mån 6/4 – PW 39 min (4,7 km), styrketräning 25 min

Tisdag 7/4 – jobbade hela dagen, hann tyvärr inte träna

Onsdag 8/4 – PW 52 min (5,24 km), styrketräning 30 min

Torsdag 9/4 – PW 54 min (5,45 km), styrketräning 31 min

Fredag 10/4 – PW 1h 2min (5,5 km), styrketräning 45 min

Lördag 11/4 – PW 1h 4min (6,5 km). Här började jag med lite kortare joggsträckor som jag sen har lagt in i några av rundorna. Känns bra med knät men vill inte överanstränga det så tar det väldigt försiktigt.

Söndag 12/4 – PW 52:35 (6,05 km), styrketräning 15 min

Måndag 13/4 – PW 1h 26min (8,1 km), styrketräning 47 min

Tisdag 14/4 – PW 58 min (6,7 km), styrketräning 29 min

Onsdag 15/4 – PW 1h 25 min (8 km), styrketräning 36 min

Torsdag 16/4 – PW 1h 10 min 5,3 km, PW 52 min (4,9 km)

Fredag 17/4 – Ingen träning

Lördag 18/4 – PW 1h (7 km), styrketräning 34 min

Är nöjd med att jag har fått till den här nya vanan nästan varje dag! Är inte så nöjd med resultatet ännu men det kommer väl hoppas jag. Piggare har jag definitivt blivit och det är ju härligt att komma ut och få frisk luft på morgonen.