Jag kan ju inte vara den enda som har låten Corrina, Corrina på repeat i hjärna just nu? 🙈

Men ärligt talat hörni, vad fan hände?? För två veckor sen var livet fortfarande relativt normalt. Jag var på jobbresa i Sydafrika. Oroade mig mer för magsjukan jag åkte på där än Corona. Vi spelade basketmatcher och ungarna handbollsmatcher och vi tjafsade om huruvida de la tillräckligt med tid på läxor eller spelade för mycket PS4. Stressade runt på events och möten.

Och nu sitter vi här, två veckor senare, i nån slags karantän.  Nej, vi i familjen är inte sjuka men vi tar så klart vårt ansvar för att sakta ner spridningen av viruset. Det hoppas jag alla gör! Även om man blir fundersam när vissa tror att 500-personersgränsen för evenemang och sammankomster betyder att det är okej att släppa in 499 personer.. Då har man inte riktigt fattat grejen väl?  Jo jag förstår att det här är oerhört tufft för alla. Folk blir av med sin inkomst och sina jobb. Många många företag kommer att gå i konkurs. Börsens nedgång innebär enorma förluster för väldigt många. Kanske ett helt livs sparkapital för vissa. Det kommer att bli en jäkla röra att reda upp när det här är över. Det är en sak som är säker. Men alla måste ju förstå att det viktigaste just nu är att spridningen av viruset går så långsamt som möjligt! För det absolut värsta som kan hända är att viktiga samhällsfunktioner kraschar. Om vården inte pallar trycket så kommer det att kosta liv. Och inte bara på grund av Corona. Så vi måste alla ta vårt ansvar nu.I den här situationen som man aldrig hade kunnat föreställa sig för två månader sen inser man också hur mycket sport och kultur betyder för människans välbefinnande.

I princip all sport är avblåst, säsonger avslutas i förtid. No more basket för mig, varken som deltagare på planen eller som åskådare på tv. Ingen mer handboll för Jack. Varken träning eller match. Hur det blir med Patriks och Hammarbys kval till ligan vet vi inte ännu. Och inser plötsligt hur mycket jag i normala fall tittar på sport på tv för oj vad tomt det känns plötsligt 😳 Har aldrig längtat så mycket efter ”tråkig” vardag som nu.

Tänk sunt förnuft nu kära ni. Handhygien och stanna hemma när ni är det minsta sjuka. Lyssna på experterna och inte alla hobbyexperter där ute på nätet. This too shall pass. Det är så vi måste tänka.

Har inte varit här på ett tag, ledsen för det. Har inte orkat riktigt, har jobbat så himla mycket samt varit sjuk och även barnen har varit sjuka. Det har faktiskt varit en riktigt tuff vinter. Från Singapore i november till nu. Och på bara några veckor känns det som att världen har krympt nåt oerhört. Från att längta efter resor och äventyr är man nu inställd på att eventuellt sitta i karantän eller åtminstone hålla sig hemma i Stockholm ett bra tag framöver.  Var från början inte alls orolig för Corona men nu har jag dragits med i masshysterin och är faktiskt ganska skraj.  Patrik tar det som vanligt med ro och säger att vi får ställa oss in på att vi alla får Corona förr eller senare, ingen idé att stressa upp sig. Tänker att jag från och med nu tittar in här lite oftare och skriver lite kortare än att lägga timmar på långa inlägg med massa bilder.

Tror inte det är sant! Upptäckte precis att hela mitt långa inlägg från Ishotellet är BORTA. Tydligen råkade jag lägga upp det precis när alla bloggarna hos Tailsweep skulle uppdateras och då försvann det. Det var ett LÅNGT inlägg. Höll på med det i flera timmar. Vill just nu slita mitt hår. Aja, får bara ta och skriva om det helt enkelt. 

Mitt schema nu i februari är galet. Håller på med en inspelning där jag är borta två-tre dar i veckan. Alltså på resande fot och sover borta. Det tar på mer än man kan tro. Det ska packas och packas upp och fixas nya grejer inför varje inspelning (pga att ganska specifik utrustning behövs). Så ska der ju förberedas och läsas på. Dessutom lösa logistiken med hem och barn när jag är borta 3 dagar. Patrik jobbar ju alltid när barn ska hämtas och ska till och från aktiviteter så det är småknepigt. Har ju också andra grejer som ska tryckas in de få dagar jag är hemma, tex Träningspodden varje vecka, möten, influencerrelaterat arbete osv.

Börjar därför nästan grina när mitt schema spricker som det gjorde den här veckan. Var tvungen att fixa ett sent påkommet visum inför en jobbresa till Sydafrika, och vi åker på torsdag så det var minst sagt bråttom. Det var inte få grejer som skulle med in den ansökningen kan jag säga. Tog mig en halv dag att greja med allt och gå till ambassaden. En halv dag som jag inte hade. Självklart passar också barnen på att bli sjuka när det passar som sämst så har också vabbat hela veckan.

Antingen så har jag blivit smittad av dem eller så har jag fått nån slags reaktion på att det har varit lite väl stressigt på sistone för jag har varit otroligt trött de senaste dagarna. Trött och huvudvärk och ont i bihålorna men inga sjukdomskänslor i övrigt. Har lagt mig vid 20 på kvällarna och sovit typ 12 timmar och sen ändå sovit 5-6 timmar på dagen. Så tungt att jag nästan inte kunnat vakna. Märkliga grejer. 

Är ni rädda för Corona-viruset? Jag var inte det först, vilket var konstigt då jag är hypokondriker, men nu börjar jag bli riktigt nervös. Känns som WHO vet något som inte vi vet. Och tycker spridningen går oroväckande fort. Märkligt att ett så farligt virus bara plötsligt kan uppstå som från ingenstans och sedan spridas som en lavin.. Vi som ibland ägnar oss åt konspirationsteoretiserande anar ugglor i mossen 😬 Hehe. Men med tanke på de utmaningar vi i Sverige (och kanske särskilt i Stockholm) har inom sjukvården just nu så får vi hoppas att Corona-viruset inte får fäste här. Undrar hur en redan megaansträngd sjukvård skulle klara en sån påfrestning.