Varför är det så att en förkylning hänger kvar forever and ever and ever? Blir galen. Jag började ju hosta som en galning och blev lite småförkyld redan i Singapore och nu har jag varit hemma i två veckor och det har inte blivit bättre, snarare tvärtom. Sen har jag inte direkt gjort mitt bästa för att bli frisk eftersom jag har jobbat som en dåre och dessutom spelat basket..

Skulle jag inte ha gjort med facit i hand. Inte bara för att förkylningen har blivit värre för varje träning/match, utan också för att jag inte har orkat nånting och har varit typ sämst. Hatar att vara kass, fy. Men om man bortser från att jag var kass så spelade vi en väldigt spännande match igår. Det blev förlängning mot Alvik Solvik och vi tog till slut hem segern med 5 poäng. Malin i mitt lag var helt otrolig, hon gjorde 35 poäng! Har aldrig sett på maken. Det var tur det, det var tack vare henne vi vann. Vi har faktiskt fått en tränare/coach sen några veckor tillbaka och det är såååå kul! Älskar att ha någon som talar om för oss vad vi ska göra och träningarna är så mycket roligare nu. Nu är det lite juluppehåll, men våren kommer att bli riktigt rolig. 

Var i Jämtland och jobbade några dagar förra veckan och det var helt underbart. Soligt, snö, kallt och krispigt. Frisk luft. Tyst. Herregud vad jag drabbades av akut Norrlands-längt. Hade givetvis fått lappsjuka direkt om jag hade bott sådär, men jag älskar idén om det. Trillade också direkt in i norrrländskan, vilket ni kommer att höra när det vi spelade in sänds om några månader. Haha. En sak var dock otroligt läskig. Teamet bodde i stugor i en stugby på en fjällort. Jag hade fått ett rum på fjällhotellet eftersom jag blir så trött i huvudet av att jobba och behöver kunna stänga dörren om mig och vara ensam och ha tyst runt mig. Men då högsäsongen inte dragit igång ännu och det var mitt i veckan så var jag den ENDA som bodde på hotellet. Det har man väl sett i skräckfilmer hur det går för folk som bor ensamma på ödsliga fjällhotell… Tänk Svartsjön.. Eller The Shining.. Ingen personal fanns där heller eftersom jag var den enda som bodde på hotellet. Första kvällen blåste det också upp till storm och jag var så rädd att jag inte vågade sova i något av sovrummen (var ett familjerum) utan bäddade i soffan där man såg dörren (som jag givetvis hade barrikaderat på ett uppfinningsrikt sätt). Sen sov jag kanske två timmar totalt med både ljuset och tv:n på hela natten. Haha, är en sån fegis. 

Hostan då. Blir aldrig av med den. Har till och med funderat på om jag har lunginflammation. Måste nog gå till läkare om det inte blir bättre den här veckan.

Jag är alltid ganska torr. Och då syftar jag inte på min personlighet för den är nog mer eldig än torr haha. Men min hud är ganska torr året runt (även håret) och på vintern är det ibland outhärdligt fnösigt på kroppen.. Ni vet när man nästan får ödlehud. Hu, kan nästan inte tänka mig nåt värre. Smörjer in mig varje dag med feta krämer och body butter, men jag har märkt att det inte räcker med att återfukta på utsidan. Sen jag började använda Jabushe Collagen så angriper jag huden från två håll – även inifrån.

Jabushe Collagen är ett pulver som bland annat innehåller kollagen, zink, c-vitamin, vitamin B5 och biotin. En mix speciellt framtagen för att vara ett komplett näringstillskott för hår, hud och naglar. Problemområden för mig och det är jag säkert inte ensam om. Vår hud består till 70% av kollagen och det är det som binder fukt i vävnaderna. Efter 40 avtar vår egen kollagenproduktion och det är därför vi blir torrare och rynkigare, för att vara krass.

Jag har faktiskt märkt skillnad sen jag började med Jabushe Collagen för några månader sen.  Tycker jag blir mindre torr och får lite mer glow som liksom kommer inifrån. Dock märker jag tyvärr också skillnad direkt när jag slarvar och jag är dessvärre ganska sopig på dagliga rutiner. Jabushe Collagen kommer i portionspåsar som det bara är att blanda i någon vätska, röra om, klart! Enkelt. Försöker komma ihåg att dricka det direkt på morgonen, annars är det lätt att det glöms bort. Det smakar inte så mycket alls så jag brukar bara blanda det i vatten, men det är ju helt klart godare att blanda det i juice eller en smoothie kanske.

Jag är ganska lat när det kommer till att göra smoothies, men min 14-åring gillar det så när han är hemma blir det ofta att vi plockar fram mixern. Då tar vi bara vad än vi nu har hemma och det smakar oftast gott, haha. Men har googlat runt lite för att hitta en smaskig lite julig smoothie och föll för den här

2 Pepparkakor
2 dadlar
4 mjölk
1 msk kakao
1 krm kanel
1 krm kardemumma

Bara att mixa alla ingredienser, poff klart. Smakade helt klart juligt, men kanske lite mycket oboy för min smak så slängde i en halv banan också. Då blev det lite mer smoothiekonsistens. 

Passade utmärkt att blanda kollagenet i den 🤗 Testa vettja. Om ni vill klicka hem Jabushe Collagen på nätet så gör ni det enkelt HÄR. Ni har säkert hört om många som dricker kollagen varje dag, känns som det är en trend som är här för att stanna.

//Ambassadör för Jabushe//

Vaknade imorse, på loppdagen, efter att ha hostat lungorna ur kroppen hela natten och med samma irriterande halsont som stört mig de senaste dagarna. Det var nog sista spiken i kistan. Jag vill verkligen inte komma hem och vara både trasig och sjuk. Skadade ju foten när jag började spela basket för två år sen och kunde inte konditionsträna på fyra månader och då mådde jag inte bra. Fy fabian, mardröm. Så, allt sammantaget: hälen, nacken, förkylningen, dåliga förberedelser och en allmän trötthets/olust-känsla i kroppen har gjort att jag har tagit beslutet att inte springa loppet. Det vuxna beslutet. Jag kommer inte ens att ställa mig på startlinjen för jag vet att om jag börjar springa så finns det inte på kartan att jag bryter. Oavsett smärtnivå.

Det här suger faktiskt så jävla mycket. Ursäkta språket men jag är både ledsen, besviken och lite bitter. Känns så trist att ha åkt till andra sidan jordklotet och inte kunna göra det jag kom hit för. Men framförallt så är det knäckande för min självbild. Jag är ju inte en sån som ger upp. Jag är en kämpe. Jag har ett pannben utöver det vanliga. Tänk bara att jag kämpade för Patrik i 8 månader innan han också fattade att det var vi som skulle leva ihop, haha. Det krävde kämpaglöd ska jag säga er. Och när jag sprang mitt första marathon i Honolulu och stukade foten några dagar innan så illa att jag inte ens kunde gå två dagar innan loppet. Jag tejpade den stenhårt, åt allt smärtstillande jag kunde hitta och sen genomförde jag loppet. Fast jag typ fick släpa det skadade benet i mål. Det var inget snack om saken. Och nu sitter jag här i Singapore som en quitter.Landar säkert i att det här var ett bra och vettigt beslut.

Kanske redan imorgon. Men just nu känns det riktigt surt. Men jag får tänka som Ulf Lundell – en inställd konsert är också en konsert. Något kommer jag lära mig även av detta.

Till sist: den enda finisherbilden som kommer finnas av mig. Den här gången.