Att springa eller inte springa…det är frågan

Vaknade imorse, på loppdagen, efter att ha hostat lungorna ur kroppen hela natten och med samma irriterande halsont som stört mig de senaste dagarna. Det var nog sista spiken i kistan. Jag vill verkligen inte komma hem och vara både trasig och sjuk. Skadade ju foten när jag började spela basket för två år sen och kunde inte konditionsträna på fyra månader och då mådde jag inte bra. Fy fabian, mardröm. Så, allt sammantaget: hälen, nacken, förkylningen, dåliga förberedelser och en allmän trötthets/olust-känsla i kroppen har gjort att jag har tagit beslutet att inte springa loppet. Det vuxna beslutet. Jag kommer inte ens att ställa mig på startlinjen för jag vet att om jag börjar springa så finns det inte på kartan att jag bryter. Oavsett smärtnivå.

Det här suger faktiskt så jävla mycket. Ursäkta språket men jag är både ledsen, besviken och lite bitter. Känns så trist att ha åkt till andra sidan jordklotet och inte kunna göra det jag kom hit för. Men framförallt så är det knäckande för min självbild. Jag är ju inte en sån som ger upp. Jag är en kämpe. Jag har ett pannben utöver det vanliga. Tänk bara att jag kämpade för Patrik i 8 månader innan han också fattade att det var vi som skulle leva ihop, haha. Det krävde kämpaglöd ska jag säga er. Och när jag sprang mitt första marathon i Honolulu och stukade foten några dagar innan så illa att jag inte ens kunde gå två dagar innan loppet. Jag tejpade den stenhårt, åt allt smärtstillande jag kunde hitta och sen genomförde jag loppet. Fast jag typ fick släpa det skadade benet i mål. Det var inget snack om saken. Och nu sitter jag här i Singapore som en quitter.

Landar säkert i att det här var ett bra och vettigt beslut. Kanske redan imorgon. Men just nu känns det riktigt surt. Men jag får tänka som Ulf Lundell – en inställd konsert är också en konsert. Något kommer jag lära mig även av detta.

Till sist: den enda finisherbilden som kommer finnas av mig. Den här gången. 

B23EAEEB-56B1-42B3-9957-9DE6755DA73A

  1. Malin skriver:

    Gud vad ont det gör i mig att läsa dina ord😢 Precis så tänker jag oxå de få ggr jag tvingats ställa in ett lopp. Man blir så besviken över sig själv att man inte kan leverera i rätt tid. Men vis av erfarenhet vet jag att man kommer igen o blir den där fightern efter att ha deppat en stund. Du tog rätt beslut o nästa maraton du springer kommer känslan av tillfredställelse vara dubbelt så stor än den hade varit nu!

  2. Sofia skriver:

    Å andra sidan – vilken fantastisk semester du har haft med din son tack vare dina maraton-planer….

    Kanske var det just återhämtning som var livets plan för dig. Sol, skön säng och ett slappt schema. Och diverse krämpor känns mindre jobbiga med room service.

  3. Malin skriver:

    Det här var det rimliga beslutet att fatta. Ingen kommer att säga något annat – så fundera på varför du känner att det är ett problem, utöver att du gärna hade velat springa, förstås.

    Det var en knäpp idé att ens anmäla sig, men det kunde ha gått bra. Men nu blev det inte bra, så då är det bara att rycka på axlarna och gå vidare.

  4. Jossan skriver:

    Klokt beslut.
    Det är inte att ge upp det är att kämpa för resten av livets goda!

  5. Karin skriver:

    Hej

    Helt rätt beslut av dig, finns många chanser framöver när du är bättre förberedd. Njut av solen och din son denna gång istället.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

LOADING..