Anlände till Singapore tidigt på morgonen i söndags. Måste säga att jag så långt älskar den här staden. Så ren och grön och med hur mycket som helst att göra. De första tre nätterna bodde vi på Shangri-La’s Rasa Sentosa och det var ett riktigt kanonhotell, speciellt för familjer. Det var nästan så att man önskade att resten av familjen hade varit med. Sam hade haft the time of his life. 

Också väldigt bra träningsmöjligheter, jogging- och cykelleder, hiking trails, möjlighet till vattensport och olika aktiviter på hotellet samt ett toppengym. Man är ju inte bortskämd med bra hotellgym, men det är faktiskt jätteviktigt för mig när jag reser. Inte minst när jag åker iväg för att springa lopp då förberedelserna är viktiga. Jag har tränat varje dag sen jag kom hit. Morgonjogg på strandpromenaden samt Almenäs-intervaller och styrketräning i gymmet.

Kroppen känns tyvärr inte alls bra. Dels så är det ju nacken som håller på att ta kol på mig. Ständig smärta är ju vidrigt. Man blir sur och grinig och kan inte sova och kan inte göra något ordentligt. Inte ens kasta boll med Dylan i poolen. Har kört mycket rehab i gymmet här. Med rulle och boll och diverse övningar. Har kört Voltaren-kur och dessutom gått på massage för att få bukt med smärtorna. Det blev faktiskt yttepytte bättre efter min senaste massage.

Värre är det med hälen. Samma problem jag hade i våras som gjorde att jag inte kunde springa på hela sommaren. Det är nåt som iaf liknar Haglunds häl och när det har varit riktigt illa tror jag det har blivit inflammerat för så har det vandrat upp i hälsenan. Tyvärr så gör det ont att springa, nästan från första steget. Kan bara springa i två skor numera, har de med mig till Singapore, men här har jag märkt att det ena paret inte funkar längre. Och det som funkar är inte direkt lämpat för långdistanslopp på asfalt. Får ont i fötterna efter 8-9 km.

Så, just nu känns mitt deltagande i Singapore Marathon lite skakigt. Jag är inte rädd för att ha ont när jag springer, det fixar jag, men jag är rädd för att betala priset efteråt. Att inte kunna spela basket på flera månader.. Det är inte ett alternativ. Skulle bli tokdeprimerad. Så det är många tankar i mitt huvud nu. Jag är ju här. Och lopp är kul! Men..

Vet inte vad det är med mig, men de senaste månaderna (kanske året?) har träning för mig nästan uteslutande handlat om att ha kul. Jag har ju alltid varit ganska disciplinerad, har gjort de pass som behövs för att uppnå mina mål även om det har känts tungt eller tråkigt. Målet i sig har varit tillräckligt motiverande för mig. Tillfredsställelsen att uppnå det har varit nog för att genomföra träning som inte alltid har varit rolig. Those days are no more.

Kanske är det sen jag började med basketen för två år sen. Det var då jag hittade tillbaka till en känsla som är djupt inpräntad i mig sen jag var liten. Att träning för det mesta är så roligt att det inte ens känns som träning. Om ni fattar vad jag menar. Rörelse har alltid varit naturligt för mig. Att idrotta har varit något jag mycket hellre gjort än att sitta stilla. Men det där kanske man tappar bort lite i vuxen ålder när man kämpar för att hinna med träningspassen mellan jobb, barn, barns aktiviteter, vardagsbestyr och vuxenmåsten. Variationen är kanske inte alltid så stor, man går till gymmet och river av ett pass bara. Det är fortfarande en rutin som kommer naturligt, men det är kanske inte så lustbaserat. Så började jag spela basket igen efter 20 års uppehåll och nu är det min största passion. Efter en basketträning är man dödstrött, genomsvettig och mör i hela kroppen, men det känns inte som att man har tränat. Tänker aldrig tanken under ett basketpass att jag faktiskt tränar. Kanske ligger något i det Patrik brukar säga till mig: ”så länge jag har en boll att jaga så kan jag springa hur länge som helst”. Och han hatar att springa..Sen jag började med basketen har jag haft mycket svårare att motivera mig till träning som inte är kul.

Inte ens om jag har ett tydligt mål, som till exempel ett maraton som ska springas. Missförstå mig inte nu, i perioder tycker jag löpning är oerhört kul. Men har inte på länge känt någon lust alls att springa längre pass. 6-7 km känns alldeles lagom och jag har helt enkelt inte motivationen att pressa mig själv när det börjar kännas tungt. Om jag inte är adrenalinpumpad som när man springer ett maraton tex, men i förlängningen så funkar det ju inte att springa så långa lopp utan att träna.

Jag lägger oerhört många timmar i veckan på träning, men det känns inte så eftersom jag nu nästan helt och håller ägnar mig och kul-träning. Basketträning två gånger i veckan, 1,5 timmar åt gången. En basketmatch nästan varje helg – 1,5 timme till högintensiv träning. Styrketräning (lyfta tungt är så jävla kul!) två gånger i veckan, ca en timme varje gång. Ridning en timme i veckan. Redan där är vi uppe i 7 timmar per vecka. Sen blir det alltid nåt/några löppass och kanske även nåt yogapass. Kanske är jag nåt på spåren? Att det allra allra viktigaste med träning är att det är kul? Inte att det är bra och viktigt (som nästan alla VET) eller för att man bör eller för att man ska gå ner i vikt eller bli fastare eller springa lopp eller för att tävla osv osv.

Nej det ska inte handla om min basketkarriär den här gången, haha. Men comebacker tycks vara det nya svarta. På lördag fyller jag 44 och det verkar som om jag har gjort comeback som modell minsann! Har inte gjort ett riktigt modelljobb på säkert 15 år, även om jag så klart har plåtat väldigt mycket i rollen som mig själv. Men den senaste månaden har jag alltså gjort två stora kampanjer minsann. Först var det att fronta Indiskas festkollektion som du hittar

HÄR

. Tycker det blev så himla fint. Magnus Ragnvid tog bilderna och jag har jobbat med Magnus många gånger genom åren. Ända sen the modeling days faktiskt. Han får en alltid att känna sig så trygg (och snygg!) framför kameran och jag tycker det verkligen speglas i bilderna. Här är ett smakprov från Indiskas kampanj. Vad tycker ni?

Jag gillar nog bilden där jag har blommig klänning och ett glas champagne bäst. Men alla är fina tycker jag.

Sen igår var jag i Borås över dagen och plåtade en kampanj för 8848. De har otroligt snygga skidkläder alltså! Wow. Tror det kommer bli hur fint som helst. Resultatet kommer om några veckor så jag kan bara visa lite BTS.

Här

hittar ni iaf deras fina grejer.

Tycker det är väldigt kul att plåta och visst är det väl skoj att man inte behöver vara 20 år och väga 3 kg för att få göra stora kampanjer? Kanske blir en liten modell-comeback för mig rent av..