Det här med att ha kul..

Vet inte vad det är med mig, men de senaste månaderna (kanske året?) har träning för mig nästan uteslutande handlat om att ha kul. Jag har ju alltid varit ganska disciplinerad, har gjort de pass som behövs för att uppnå mina mål även om det har känts tungt eller tråkigt. Målet i sig har varit tillräckligt motiverande för mig. Tillfredsställelsen att uppnå det har varit nog för att genomföra träning som inte alltid har varit rolig. Those days are no more.

Kanske är det sen jag började med basketen för två år sen. Det var då jag hittade tillbaka till en känsla som är djupt inpräntad i mig sen jag var liten. Att träning för det mesta är så roligt att det inte ens känns som träning. Om ni fattar vad jag menar. Rörelse har alltid varit naturligt för mig. Att idrotta har varit något jag mycket hellre gjort än att sitta stilla. Men det där kanske man tappar bort lite i vuxen ålder när man kämpar för att hinna med träningspassen mellan jobb, barn, barns aktiviteter, vardagsbestyr och vuxenmåsten. Variationen är kanske inte alltid så stor, man går till gymmet och river av ett pass bara. Det är fortfarande en rutin som kommer naturligt, men det är kanske inte så lustbaserat. Så började jag spela basket igen efter 20 års uppehåll och nu är det min största passion. Efter en basketträning är man dödstrött, genomsvettig och mör i hela kroppen, men det känns inte som att man har tränat. Tänker aldrig tanken under ett basketpass att jag faktiskt tränar. Kanske ligger något i det Patrik brukar säga till mig: ”så länge jag har en boll att jaga så kan jag springa hur länge som helst”. Och han hatar att springa..

Sen jag började med basketen har jag haft mycket svårare att motivera mig till träning som inte är kul. Inte ens om jag har ett tydligt mål, som till exempel ett maraton som ska springas. Missförstå mig inte nu, i perioder tycker jag löpning är oerhört kul. Men har inte på länge känt någon lust alls att springa längre pass. 6-7 km känns alldeles lagom och jag har helt enkelt inte motivationen att pressa mig själv när det börjar kännas tungt. Om jag inte är adrenalinpumpad som när man springer ett maraton tex, men i förlängningen så funkar det ju inte att springa så långa lopp utan att träna.

Jag lägger oerhört många timmar i veckan på träning, men det känns inte så eftersom jag nu nästan helt och håller ägnar mig och kul-träning. Basketträning två gånger i veckan, 1,5 timmar åt gången. En basketmatch nästan varje helg – 1,5 timme till högintensiv träning. Styrketräning (lyfta tungt är så jävla kul!) två gånger i veckan, ca en timme varje gång. Ridning en timme i veckan. Redan där är vi uppe i 7 timmar per vecka. Sen blir det alltid nåt/några löppass och kanske även nåt yogapass. Kanske är jag nåt på spåren? Att det allra allra viktigaste med träning är att det är kul? Inte att det är bra och viktigt (som nästan alla VET) eller för att man bör eller för att man ska gå ner i vikt eller bli fastare eller springa lopp eller för att tävla osv osv.

  1. Berit skriver:

    Jepp du är helt klart något på spåret!! Att plåga sig blodig och känna sig näst intill död är inte kul. Visst är det roligt att springa lopp men varför inte välja ett som är 1 mil eller max en halvmara. Så länge det är roligt kan man göra allt. Tror det har med åldern att göra 🙂

  2. Annika skriver:

    Det är det här som är problemet med maraton – Träningen till det! Dessa otaliga och tidskrävande långdistanspass som får en att undra vad man håller på med.
    När dagen för maraton kommer är det annat ljud i skällan. DÅ kommer det roliga!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

LOADING..