Vet inte vad det är med mig, men de senaste månaderna (kanske året?) har träning för mig nästan uteslutande handlat om att ha kul. Jag har ju alltid varit ganska disciplinerad, har gjort de pass som behövs för att uppnå mina mål även om det har känts tungt eller tråkigt. Målet i sig har varit tillräckligt motiverande för mig. Tillfredsställelsen att uppnå det har varit nog för att genomföra träning som inte alltid har varit rolig. Those days are no more.

Kanske är det sen jag började med basketen för två år sen. Det var då jag hittade tillbaka till en känsla som är djupt inpräntad i mig sen jag var liten. Att träning för det mesta är så roligt att det inte ens känns som träning. Om ni fattar vad jag menar. Rörelse har alltid varit naturligt för mig. Att idrotta har varit något jag mycket hellre gjort än att sitta stilla. Men det där kanske man tappar bort lite i vuxen ålder när man kämpar för att hinna med träningspassen mellan jobb, barn, barns aktiviteter, vardagsbestyr och vuxenmåsten. Variationen är kanske inte alltid så stor, man går till gymmet och river av ett pass bara. Det är fortfarande en rutin som kommer naturligt, men det är kanske inte så lustbaserat. Så började jag spela basket igen efter 20 års uppehåll och nu är det min största passion. Efter en basketträning är man dödstrött, genomsvettig och mör i hela kroppen, men det känns inte som att man har tränat. Tänker aldrig tanken under ett basketpass att jag faktiskt tränar. Kanske ligger något i det Patrik brukar säga till mig: ”så länge jag har en boll att jaga så kan jag springa hur länge som helst”. Och han hatar att springa..Sen jag började med basketen har jag haft mycket svårare att motivera mig till träning som inte är kul.

Inte ens om jag har ett tydligt mål, som till exempel ett maraton som ska springas. Missförstå mig inte nu, i perioder tycker jag löpning är oerhört kul. Men har inte på länge känt någon lust alls att springa längre pass. 6-7 km känns alldeles lagom och jag har helt enkelt inte motivationen att pressa mig själv när det börjar kännas tungt. Om jag inte är adrenalinpumpad som när man springer ett maraton tex, men i förlängningen så funkar det ju inte att springa så långa lopp utan att träna.

Jag lägger oerhört många timmar i veckan på träning, men det känns inte så eftersom jag nu nästan helt och håller ägnar mig och kul-träning. Basketträning två gånger i veckan, 1,5 timmar åt gången. En basketmatch nästan varje helg – 1,5 timme till högintensiv träning. Styrketräning (lyfta tungt är så jävla kul!) två gånger i veckan, ca en timme varje gång. Ridning en timme i veckan. Redan där är vi uppe i 7 timmar per vecka. Sen blir det alltid nåt/några löppass och kanske även nåt yogapass. Kanske är jag nåt på spåren? Att det allra allra viktigaste med träning är att det är kul? Inte att det är bra och viktigt (som nästan alla VET) eller för att man bör eller för att man ska gå ner i vikt eller bli fastare eller springa lopp eller för att tävla osv osv.

Nej det ska inte handla om min basketkarriär den här gången, haha. Men comebacker tycks vara det nya svarta. På lördag fyller jag 44 och det verkar som om jag har gjort comeback som modell minsann! Har inte gjort ett riktigt modelljobb på säkert 15 år, även om jag så klart har plåtat väldigt mycket i rollen som mig själv. Men den senaste månaden har jag alltså gjort två stora kampanjer minsann. Först var det att fronta Indiskas festkollektion som du hittar

HÄR

. Tycker det blev så himla fint. Magnus Ragnvid tog bilderna och jag har jobbat med Magnus många gånger genom åren. Ända sen the modeling days faktiskt. Han får en alltid att känna sig så trygg (och snygg!) framför kameran och jag tycker det verkligen speglas i bilderna. Här är ett smakprov från Indiskas kampanj. Vad tycker ni?

Jag gillar nog bilden där jag har blommig klänning och ett glas champagne bäst. Men alla är fina tycker jag.

Sen igår var jag i Borås över dagen och plåtade en kampanj för 8848. De har otroligt snygga skidkläder alltså! Wow. Tror det kommer bli hur fint som helst. Resultatet kommer om några veckor så jag kan bara visa lite BTS.

Här

hittar ni iaf deras fina grejer.

Tycker det är väldigt kul att plåta och visst är det väl skoj att man inte behöver vara 20 år och väga 3 kg för att få göra stora kampanjer? Kanske blir en liten modell-comeback för mig rent av..

Förra veckan blev inte så lugn som lovveckor kan vara ibland. Normalt sett så har man ju mindre att göra när barnen inte har aktiviteter och man själv inte heller har några. Och många passar ju på att ta semester när ungarna har lov och då blir det lite lugnare på jobbfronten också.

Min lovvecka började med att vi åkte till Örebro en natt. Dylan och jag sprang zombieloppet Run for your lives och det var sjukt läskigt!!! Vi besökte också Prison Island som var himla kul. Lite svårt att göra med Sam bara, han pajade ganska många celler för oss. På söndagen red Dylan en tävling på Äppelvikens ridskola och hans pappa och farmor kom på besök.

Veckan fortsatte med att jag stressade som en dåre för att bli klar med Q3 för mitt AB eftersom momsen ska in snart. Finns inget jag avskyr så mycket som ekonomiarbete. Fy fan. Gör allt för att slippa, i sann ADHD-stil. På tisdagen åkte jag och mina systrar och min mamma upp till Piteå för min mormors begravning. Tyvärr hann vi knappt ta in att det var en begravning vi skulle på eftersom det var så oerhört mycket fix för att ens få med mamma. Jag ska skriva ett eget inlägg om detta för det gör mig fruktansvärt arg att det ska få gå till så här. Vi (framförallt min syster som tog hand om mamma mkt för några år sen innan hon blev så dålig att hon behöver professionell hjälp flera ggr om dagen) vet precis vad hon har för rättigheter, men oj oj vad vi har fått kämpa för att hon ska få den hjälpen hon har rätt till. Det är skamligt helt enkelt. En som inte har anhöriga som orkar strida eller har råd att betala för allting själv hade aldrig kommit iväg på begravningen. Hur ovärdigt är det? Att inte ens få vara med och begrava sin förälder. Men, nu kom vi till sist iväg iallafall. 

Det var en fin begravning i Hortlax kyrka. En solig dag, gnistrande snö utanför. Mormor får nu vila bredvid min morfar. Saknar henne så. Begravningsfikat var också fint och det var riktigt trevligt att träffa släkten, trots att det var under sorgliga omständigheter. Syrrorna och jag hann också besöka vårt happy place Burvik i några timmar.

Väl hemma blev det jobb hela torsdagen och hela fredagen. På fredagen spelade jag in i Märsta hela dagen. Vi gjorde ett testprogram inför en programserie som snart börjar spelas in. Hängde med Fred hela dagen och det var spännande. Han ”spådde” mig bland annat med Tarot-kort. 

Helgen den har bara gått i ett nafs som helgen ofta gör och imorse vaknade jag med en svinond blåsa på tungan. Trodde först det var halsont, men får väl vara ”tacksam” för att det bara var en fet blåsa.