Att längta bort

Fick på riktigt en liten panikångestattack förra veckan. Ni vet när man känner hur ångesten börjar smyga in över en, det börjar krypa i kroppen och man vill bara komma ur sitt eget skinn och stänga av sitt huvud. Satte mig ner och försökte analysera vad det handlade om, för jag är ju liksom mitt uppe i semestern.. Är inte superstressad för tillfället (även om min förra utbrändhet accelererade just under den korta semestern och sen när jag började jobba igen så sa det pang).

Jag har hela mitt liv haft en stark känsla av att vilja vara fri, fri på ett sätt som jag inte riktigt kan beskriva. Inte att vara singel och arbetslös, inte alls så, men fri från måsten och sånt som tynger ner en. Fri att flyga iväg vart jag vill, när jag vill. Och ändå är jag den största samlaren och gör inget annat än samlar på mig saker som tynger ner mig. För när jag analyserade krypet i kroppen kom jag fram till att det dels handlar om att jag behöver rensa och få ordning bland mina fysiska prylar. Har två överfulla förråd som bara står och väntar på att rensas ut. Har en vind och källare med saker jag borde göra mig av med. Måste rensa ut papper och skit på hemmakontoret. Måste rensa barnens garderober. Och så det stora sorgebarnet – min egen garderob. Den växer oss ur huset. Det kan ju låta som en dröm att ha en enorm garderob fullproppad med fina kläder jag har samlat på mig genom åren, men det är det inte. Så mycket så är för litet eller för stort eller som jag inte använt på flera år och förmodligen aldrig kommer att använda igen. Jag ser inte skogen för alla träd. Hittar aldrig nåt fint för det är helt enkelt för mycket. Och så blir det här rensandet aldrig av för när fan ska man ha tid med det? Det stressar mig. Oordning runt om kring mig och massa saker som håller ner mig som bojor kring mina fötter.

Den andra känslan jag identifierade handlar också om frihet. Friheten att resa vart jag vill när jag vill. Just nu har jag ingen resa bokad och fick panik av det. Brukar alltid se till att det finns en ny resa att se fram emot när en resa är slut. Det håller ångesten och rastlösheten i schack. Har alltid varit en väldigt rastlös person. Alltid alltid längtat bort. Dagdrömt om att bo någon annanstans och leva ett helt annat liv. Det har jag gjort sen jag var liten. Alltid när jag reser till nya platser brukar jag titta in genom folks fönster, se på deras trädgårdar eller betrakta folk på cafeer eller gator och undra hur det skulle vara att bo just där. Leva sitt liv där. Har alltid varit som lyckligast på resande fot. På senare tid har jag mest drömt om Cali, det vet ju ni som följer mig. Skulle leva ett helt annat liv där än jag gör här.

När jag drabbades av utmattningssyndrom var det en person i jobbsammanhang som inte trodde på att jag var sjuk. Trodde att jag fejkade för ”jag reste ju så mycket”. Och det gjorde jag. Jag vill inget hellre än att fly från mitt liv. Mådde som absolut sämst hemma i min lägenhet och på jobbet. Ville absolut inte träffa någon jag kände. För mig var det behandling att komma bort från det som gjorde mig sjuk (och med det menar jag inte barnen för de var oftast med). Jag var i Moskva och i Hongkong och i New York och i London. Flera gånger hos Patrik i Tyskland. Allt var bättre än att vara hemma. För när jag reste var jag ingen. Jag kunde gömma mig bland människor och bo på sterila hotell där inga måsten pockade på. Inte 100 saker som behövde göras. Där fick jag ibland ro att sova. Vet inte om ni som läser detta och har varit utmattade kan känna igen er? Antar att allas sjukdom är olika dock. Vad som är bra för en är jättedåligt för någon annan.

Det som är lite ironiskt med mitt stora behov av att resa, ha något att längta till, är att nu när jag har både råd och tid så är det annat som binder, dvs barnens skola och Patriks jobb. Det finns små små luckor varje år då vi skulle kunna resa bort och eftersom vi inte utnyttjade den luckan den här sommaren drabbades jag av ångest. Måste hitta ett nytt lopp att springa så jag kan boka en resa snart.

  1. Kristin skriver:

    Det är väl bra att inte behöva resa så mycket med flyg med tanke på klimatet. Så om det går att hitta andra saker att se fram emot så är det väl toppen.

  2. Sessa skriver:

    Jag känner igen mig…får ångest när jag inte har några val bara måsten och ingenstans att ta vägen. Tror att trycket är såå hård med alla måsten och perfekta hem/familjer/hus/trädgårdar mm därför måste jag fly landet med jämna mellanrum. Har jag ingen resa så känner jag mig fast.
    Har blivit bättre på att ta avstånd från perfekta Sverige och välja annat…skalat av perfektionismen. Tänker mer på vad mår jag bra av tex att lägga mig kl 20 och skita i städa och tvätta. Därför tror jag uppskattar resor…man lever enkelt. Avskalat boende…klär på sig det man hittar överst på väskan…äter ”något” på vägen.
    Jag uppskattar verkligen att du skriver så öppet om din ångest och utbrändhet! ❤️

  3. My skriver:

    Hej Jessica!

    Ett kanske oviktigt tips i det modiga du delar med dig av, gällande garderoben! Jag tror att jag läste det hos minimalisterna, eller Marie Kondo, men jag har kört lappar i mina vikta kläder och hängt galgarna bak och fram.

    Jag har provat olika intervaller, 3 mån/ 6 mån, men när tiden har gått ut har jag enkelt kunnat rensa ut kläderna med lappar kvar i eller där galgen hängt kvar åt fel håll. Det hjälpte mig i att ta tag i en alldeles övervuxen garderob.

    Stor kram och fin sommar!

  4. Hej
    Så väl du beskriver hur du mår, om dina funderingar – så öppet och så naturligt. Uppskattar verkligen, stort igenkännande – kämpa är det man gör hela tiden på gott och mindre gott, allt för att känna frid, någonstans och någon gång.
    Heja heja dig med livet .

  5. Tanja skriver:

    Jessica, din rensning låter lite som ett maraton och maraton är du ju bra på!

    Men du kanske behöver ett maratonprogram? Skapa ett upplägg, sätta upp delmål? Och låta de första stegen vara små och enkla. T ex ta 15, 20 eller 30 min varannan dag och gör vad du hinner (sätt en timer och bara släpp allt när klockan ringer!). Ju mer ”tränad du blir desto mer kommer du klara.

    Coachning och metoder hjälper säkert (Marie Kondo nämndes ovan, men 5S kanske också kan vara användbart). Kanske sätta upp en arbetsyta och skapa en sorteringsmetod.

    Plus, fira delmålen förstås!

    Och inga skuldkänslor. Det finns anledningar till att det ser ut som det gör, men nu är nu. Varje pass räknas och du Kommer ta det igenom det!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

LOADING..