Fick på riktigt en liten panikångestattack förra veckan. Ni vet när man känner hur ångesten börjar smyga in över en, det börjar krypa i kroppen och man vill bara komma ur sitt eget skinn och stänga av sitt huvud. Satte mig ner och försökte analysera vad det handlade om, för jag är ju liksom mitt uppe i semestern.. Är inte superstressad för tillfället (även om min förra utbrändhet accelererade just under den korta semestern och sen när jag började jobba igen så sa det pang).Jag har hela mitt liv haft en stark känsla av att vilja vara fri, fri på ett sätt som jag inte riktigt kan beskriva. Inte att vara singel och arbetslös, inte alls så, men fri från måsten och sånt som tynger ner en. Fri att flyga iväg vart jag vill, när jag vill. Och ändå är jag den största samlaren och gör inget annat än samlar på mig saker som tynger ner mig. För när jag analyserade krypet i kroppen kom jag fram till att det dels handlar om att jag behöver rensa och få ordning bland mina fysiska prylar. Har två överfulla förråd som bara står och väntar på att rensas ut. Har en vind och källare med saker jag borde göra mig av med. Måste rensa ut papper och skit på hemmakontoret. Måste rensa barnens garderober. Och så det stora sorgebarnet – min egen garderob. Den växer oss ur huset. Det kan ju låta som en dröm att ha en enorm garderob fullproppad med fina kläder jag har samlat på mig genom åren, men det är det inte. Så mycket så är för litet eller för stort eller som jag inte använt på flera år och förmodligen aldrig kommer att använda igen. Jag ser inte skogen för alla träd. Hittar aldrig nåt fint för det är helt enkelt för mycket.

Och så blir det här rensandet aldrig av för när fan ska man ha tid med det? Det stressar mig. Oordning runt om kring mig och massa saker som håller ner mig som bojor kring mina fötter.

Den andra känslan jag identifierade handlar också om frihet. Friheten att resa vart jag vill när jag vill. Just nu har jag ingen resa bokad och fick panik av det. Brukar alltid se till att det finns en ny resa att se fram emot när en resa är slut. Det håller ångesten och rastlösheten i schack. Har alltid varit en väldigt rastlös person. Alltid alltid längtat bort. Dagdrömt om att bo någon annanstans och leva ett helt annat liv. Det har jag gjort sen jag var liten. Alltid när jag reser till nya platser brukar jag titta in genom folks fönster, se på deras trädgårdar eller betrakta folk på cafeer eller gator och undra hur det skulle vara att bo just där. Leva sitt liv där. Har alltid varit som lyckligast på resande fot. På senare tid har jag mest drömt om Cali, det vet ju ni som följer mig. Skulle leva ett helt annat liv där än jag gör här.När jag drabbades av utmattningssyndrom var det en person i jobbsammanhang som inte trodde på att jag var sjuk. Trodde att jag fejkade för ”jag reste ju så mycket”. Och det gjorde jag. Jag vill inget hellre än att fly från mitt liv. Mådde som absolut sämst hemma i min lägenhet och på jobbet. Ville absolut inte träffa någon jag kände. För mig var det behandling att komma bort från det som gjorde mig sjuk (och med det menar jag inte barnen för de var oftast med). Jag var i Moskva och i Hongkong och i New York och i London. Flera gånger hos Patrik i Tyskland.

Allt var bättre än att vara hemma. För när jag reste var jag ingen. Jag kunde gömma mig bland människor och bo på sterila hotell där inga måsten pockade på. Inte 100 saker som behövde göras. Där fick jag ibland ro att sova. Vet inte om ni som läser detta och har varit utmattade kan känna igen er? Antar att allas sjukdom är olika dock. Vad som är bra för en är jättedåligt för någon annan.

Det som är lite ironiskt med mitt stora behov av att resa, ha något att längta till, är att nu när jag har både råd och tid så är det annat som binder, dvs barnens skola och Patriks jobb. Det finns små små luckor varje år då vi skulle kunna resa bort och eftersom vi inte utnyttjade den luckan den här sommaren drabbades jag av ångest. Måste hitta ett nytt lopp att springa så jag kan boka en resa snart.

I lördags var vi på sommarens första och enda bröllop. Finns inget jag älskar så mycket som bröllop, jag blir otroligt rörd. Första tårarna kom när Oscar började gråta när han såg Josse kliva in i kyrkan. Det var alltså Patriks vän sen länge, Oscar Carlén, som gifte sig med sin Josefin. Tänk, de träffades första gången när de var 15 och sen blev de ett par när de var 18. Det är så himla fint! Meant to be liksom.

De gifte sig i Öja kyrka utanför Ystad, en stenkast från Oscars föräldrahem. Oscars pappa är alltså handbollslegendaren Per Carlén som numera i princip jobbar heltid som trädgårdsmästare i sin fantastiska trädgård/växthus. Oscar och Josses lilla son Frank var brudnäbb och han var så söt i sin lilla kostym att man nästan dog. Vill adoptera honom! Otroligt gullig unge. När vi gick in i kyrkan var det superväder och strålande sol. När Oscar och Josse skulle gå ut efter ceremonin vände de tvärt för då spöregnade och åskade det. Men det betyder ju tur säger de… Vi fick helt enkelt sitta och vänta i kyrkan tills regnskuren gav med sig.

Middagen och festen hölls på Svaneholms slott och vi hade verkligen bästa bordet! Man brukar ju säga så, men den här gången stämde det faktiskt. Jag och Patrik (tycker det är sympatiskt att inte separera par på bröllop, som småbarnsföräldrar tycker man faktiskt det är kul att umgås med varandra i ett vuxet sällskap..), handbollsspelarna Tobias Karlsson och Fredrik Petersen samt deras fruar Tina och Frida och så NHL-spelare Niclas Kronwall och hans Kantinka. Väldigt spännande att höra om hur deras liv ser ut over there. Många fina tal under middagen, bland annat så höll Oscar och Josse varsitt fantastiskt tal till varandra. Så fint! Tårar igen. Så impad av alla som kan hålla tal, det är min egen största skräck. Har fobi för det. Konstigt kanske, med tanke på mitt yrke, men så är det. Undviker det in i det längsta.

Efter middagen gick vi ner i källaren och där var det nattklubb fram till klockan två. Några körde riktigt hårt, bland annat Fredrik från vårt bord och Patriks tyska kompis Jacob, de hamnade smått avklädda bakom bardisken.. Haha! Härlig kväll var det. 

Vi bodde två nätter på Mossbylund (som många av er rekommenderade på min insta när jag ville hitta härliga ställen i Skåne). Tyvärr hann vi inte utnyttja faciliteterna så mycket men det var ju en superhärlig miljö att vara i. Dock något pricey tycker jag (7000 för två nätter), med tanke på att vi inte hade något paket med mat och spa och ett helt vanligt dubbelrum. Fick en smärre chock när vi skulle checka ut, haha.

Vilken dag för svensk damidrott det var igår hörni! Först slog basketdamerna Ryssland vilket innebar en femteplats i EM och en OS-kvalplats. Tror det finns goda chanser att vi får med oss basketdamerna till Tokyo och det vore riktigt stort för svensk basket. Samt ytterligare ett svenskt lag att följa under OS. Jag håller tummarna! 

Sen såg fotbollsdamerna till att VM-bronset landade i Sverige. Härligt jobbat brudar! Även om det fortfarande känns snöpligt att det inte blev VM-final… Har varit otroligt kul att följa laget den här VM-turneringen. Tycker de har bjudit på stor underhållning.Vi är just nu på besök i Göteborg och bor hemma hos Patriks föräldrar (de är i sin sommarstuga). Igår skulle vi på middag hos en av Patriks kompisar och när vi skulle göra oss i ordning i fotbollspausen lyckades Sam få tag på min locktång när den låg och skulle svalna av. Han ville visst också locka håret.. Det var en dålig idé. Tången var fortfarande varm och han brände sig på kinden. Han grät förstås och vi försökte lägga på nåt kallt men det var inte så lätt för han ville absolut inte ha det där.

Brännmärket blev allt större så vi bestämde oss för att åka in till sjukhuset och titta på det. Det var jag som nojade så klart. Man har ju själv bränt sig på locktången ex antal gånger och det svider ju och så, men brukar gå över rätt snabbt. Fast nu var det ju ett litet barn det handlade om så det kändes bäst att en läkare fick titta på det.

Vi hade tur och fick komma in med en gång, det var lugnt på barnakuten. Sam fick alvedon och nån slags gel, antiburn eller nåt, som satt på en timme och skulle både vara smärtstillande och förhindra att skadan blev djupare. Sen kom läkaren och tittade på det och det var bara en ytlig skada så det var skönt. Sam fick ett stort plåster men eftersom det var på kinden satt ju inte det kvar i mer än någon timme..

Han var iaf pigg och verkade inte särskilt påverkad så vi åkte och åt tacos hos Patriks kompis Bosse och hans tjej Sara. Där fick vi också träffa Robin och Karin och Patriks nya gudbarn Freja. Man har ju glömt att bebisar kan va så små! Mys!!

Nu smörjer vi Sams stackars kind med vaselin några dagar och hoppas att det inte blir någon blåsa och att det läker fint. Men fy vad otäckt det är när barn bränner sig. Jag fick absolut panik. Har iofs dåliga minnen när det gäller att bränna sig. Min farmor råkade tappa en kanna hett kaffe över min rygg när jag var kanske 10 år. Minns hur jäkla ont det gjorde. Vi hade picnic på en brygga och jag hoppade i den kalla sjön med kläderna på för att få svalka. Sen fick jag ligga på mage på en madrass och titta på tv hemma hos min farmor några dagar. Fick säkert äta massa glass som kompensation, hehe. Men tror det är därför jag får panik när barn bränner sig.