Har som ni vet jobbat extremt mycket i maj. Inspelningarna av ”Vem kan slå Anja och Foppa?” är långa och krävande. Vi håller på i många timmar och är oftast inte klara förrän sent på natten. När man väl kommer hem är man ju svintrött och vill inget hellre än att bara hoppa rätt i säng. Men då tänker jag alltid på var Christer Lindarw sa till mig när han gästade Breaking News i vintras. Jag frågade honom vad hans hemlighet är, eftersom han ser oerhört fräsch ut och har jättefin hy. Och då har ju han ändå jobbat med oerhörda mängder smink när han till exempel har gjort After Dark.
Hans svar var verkligen inget hokus pokus. ”Rengöringen är det absolut viktigaste. Strunta aldrig i att tvätta bort sminket och skaffa en bra återfuktande rengöring. Samt, när du tror att du är ren – då tvättar du dig en gång till.” Nu råkar jag ju ha tidernas bästa rengöring, tack vare att jag har börjat jobba med Jabushe (
). Hade kanske aldrig upptäckt den annars och tänk vad jag hade gått miste om då!! Ibland använder jag den på torr hud och ibland fuktar jag ansiktet först. Den är så jäkla skön att tvätta sig med, det känns som man smörjer in sig med en gosig ansiktskräm. Och efteråt (när man som Christer sa har tvättat sig TVÅ gånger för att få bort allt smink, man har ju ganska mycket på en tv-inspelning) så är man så mjuk och len att det känns som man redan är insmord. Rekommenderas varmt!
Jabushe har precis kommit med en ny produkt som är kanon när man har stressat mycket (det märks ju ofta på huden) eller haft mycket smink eller kanske sovit för lite. Har testat deras ansiktsmask
några gånger nu och den känns väldigt lyxig faktisk. Extra allt. Det är både en mask och en scrub och precis som ansiktskrämerna innehåller den aktiva ämnen så att huden inte bara KÄNNS skön efter att man tvättat bort masken, den gör nytta också. Ibland kan jag tycka att såna här små stunder är höjden av lyx – ni vet när man tar hand om sig själv, sin hud, sina naglar, sitt hår, plockar ögonbrynen osv. Kanske är det för att jag stressar runt så mycket och har femtielva barn och aldrig hinner med sånt.
Nu när sommaren kommer och man går osminkad ganska mycket, kom ihåg att det är lika viktigt med rengöring ändå. Vi utsätts för föroreningar hela tiden (särskilt i stan) och svettas mycket på sommaren. Dessutom är solskyddskrämen sällan det bästa för hud och porer. Jag blir lätt fet i huden av den. Mycket orenheter som ska tas om hand på kvällen oavsett om man har haft smink eller inte. Och ska du investera i en riktigt bra rengöring eller mask/scrub så tycker jag helt klart du ska satsa på Jabushe!
Ja jösses, helgen var minst sagt händelserik. Sam och jag åkte till Göteborg onsdag kväll för att jag återigen skulle spela basketfestivalen med mina gamla lagkompisar från Sanda Basketgymnasium. Det är alltså 25 år sen vi tog studenten i år… Mamma mia. Vi spelade ju förra året också som ni kanske minns, men i år var vi med i en helt nystartad +40 klass. Passade oss bättre. Även om kvalitén på motståndet var bra mycket högre än vi trott. Men det var kul ju! Tänk att det är så många tanter runt om i landet som fortfarande har så mycket basket i sig. Och tänk att våra kroppar håller (peppar peppar)!
Patrik var i Tyskland och skulle inte komma förrän torsdag kväll så jag var ensam med Sam under torsdagens två matcher och det var inte så lätt. Han var otroligt snäll i övrigt, men när jag skulle börja värma upp blev han hysterisk och skrek som en dåre och sprang efter mig. Blev inte mycket uppvärmning nej.. Petra och Marie som var skadade hjälpte till under matchen och han lugnade sig när de gick ut ur hallen med honom. Hade dock riktigt svårt att koncentrera mig på att spela match. Spelade inte heller nåt vidare. Vi vann iallafall första matchen mot GKIK stort, även om vi inte spelade så bra. Erkänn att vi har de snyggaste dräkterna?! Sjukt snygga. Tack Lotten som fixat. Team Cougars heter vi för att vi hette Sanda Wildcats på gymnasiet, vi tyckte dock vi var lite för gamla för att kalla oss för wildcats nu, haha.Andra matchen mot Nässjö blev jämn och poängsnål och vi torskade till slut med två poäng. Vi spelade riktigt dåligt. Otroligt surt. Och värst: när det var 15 sek kvar hade jag två straffkast.
Om jag hade satt dem hade det blivit lika och förlängning. Men jag fick både gummiknän och gummiarm och missade båda. Fattar inte vad som hände. Jag blev svin-nervös. Lofsan med familj var där och tittade och filmade detta vidriga ögonblick i mitt liv. Som tur är la hon inte upp det. Fattade väl att det var ett jävla trauma. Jag bad om ursäkt till alla mina lagkamrater efteråt 😩
Så jävla depp ska jag då gå hem med Sam till hotellet. Det spöregnade givetvis, snett underifrån dessutom, som alltid i Göteborg. Jag gick i mina egna tankar och klankade ner på mig själv, dyngsur, ville hem så fort som möjligt. Ska gå över vägen och börjar apringa för att det är grönt och missar då en liten trottoarkant mellan cykelbanan och vägen. Den lätta resevagnen voltar framåt och jag flyger över vagnen. Gör mitt bästa för att undvika att landa på den så kraschar i asfalten lite snett på höger sida. Var helt i chock. Vågade nästan inte vända på vagnen för att se hur det hade gått med Sam. Hann tänka många (blodiga) tankar.. Men när jag vänder upp vagnen så skriker han visserligen, men han ser inte ut att ha en enda skråma. Herregud vilken tur. Fortfarande i chock samlar jag upp alla saker som ramlat ut på vägen. Allt som låg under vagnen och i mina jackfickor. Plötsligt stannar en bil vid oss och frågar om vi behöver hjälp. Jag säger ”nej vi klarar oss” och bilen kör vidare. Då ser jag att min mobil ligger där på vägen. Överkörd. Plockar upp den och vänder på den och skärmen är givetvis mos.
(Sams jacka och byxa på bilden är från Reima, så bra för både vind och vatten)Börjar halta hem mot hotellet. När chocken släpper känner jag att jag har ganska ont. I armbågen, handleden, handen, höften, knäna, ena låret, andra armbågen. Ska byta hotell den dagen och Patrik ska komma sent och vet inte var vi ska bo. Lyckas ringa honom men det bryts snart och han vet bara att min telefon är paj och att vi nog inte kan få tag i varann. Vet inte ens hans nummer 🙈 Lyckas trots att det är söndag hitta Teknikmagasinet i Nordstan som kan laga telefonen på en timme. Till det nätta priset av 5000 spänn. Det är var skärmen till en iPhone XS kostar. Suck. Har inget val. När jag får tillbaka den visar det sig att kameran ändå inte funkar så nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra. Jobbar ju med den där kameran varje dag.
Just nu går jag runt med min gamla iPhone X som jag tar bilder med och sen airdroppar till XS:en.
Kunde iaf ringa Patrik så vi hittade till varann och kom iväg till vår lagmiddag på torsdagen. Då började jag upptäcka alla blåmärken och skrubbsår som poppade upp här och var. Hade visst slagit mig lite mer än jag först trodde..
Spelade ändå matcherna på fredag och det gick mycket bättre när jag kunde koncentrera mig på vad jag skulle göra eftersom P var där och tog hand om Sam. Första matchen mot Kvarnby var vi riktigt grymma och vann stort. Jag var så trött efter matchen att jag trillade ihop i en blöt hög haha.
Det betydde att vi hade en direkt avgörande match mot Uppsal på kvällen. Seger=final, torsk=utslagna. Vi spelade ganska bra och ledde i halvtid med 6 poäng, men orkade inte hålla i det riktigt. Vi var dödströtta. I sista minuten när vi jagade för att komma ikapp skulle jag sno en boll och var lite sen så jag fick en smäll på armbågen jag gjorde illa i kraschen. Det gjorde så ont att det svartnade och jag fick gå av. P tror att det är en översträckning av armbågen. Typ en stukning. Tar nog några veckor innan det är bra så nu blir det ingen basket på ett tag.
Det var också otroligt surt att inte gå till final. Tänker redan på nästa år och att vi ska ta revansch då. Fasen vad det svider och irriterar! På fredag kväll hade vi en mysig kväll hos våra vänner Tobbe och Pauline. Har tyvärr inga bilder eftersom jag inte hade någon kamera då. På lördag gick vi bland annat på Liseberg med Sam. Han älskade kaninerna. Ville inte lämna dem ifred. Sams fina jacka (med uttagbar väst) är från Reima och den hittar ni
OBS!! Detta är ett inlägg jag skrev för två veckor sen. Glömde sjukt nog att posta.. Ännu ett tecken på stress… Tänker att jag lägger upp det ändå, men då vet ni.
Har så mycket att göra nu i maj att jag ligger vaken och vrider på mig om nätterna. Vet att många väntar på fortsättningen av mitt marathon-inlägg och lovar att få ut det snart. Hinner bara inte riktigt med just nu. Vi spelar för tillfället in Vem kan slå Anja och Foppa och det är otroligt långa dagar. Är på jobbet vid 11 och igår var jag inte hemma förrän klockan 01. En dag var vi hemma kl 02. Och då börjar själva inspelningen 17.30 så det är LÅNGT. Tyvärr är det inte så lätt att somna när man väl är hemma och sen ska man upp några timmar senare med barnen. Ligger på ganska mycket sömnminus just nu. Igår var iallafall Granen och Henke på besök.
Vi har också haft en del sociala tillställningar (middagar) hemma på sistone och med min utmattningshistorik är det något som sluter rätt mycket på mig. Det är ju samtidigt väldigt roligt så det är verkligen tudelat. Hade till exempel några föräldrar från Dylans klass här i lördags och det var supertrevligt. Dagen efter spelade jag och några tjejer från mitt lag träningsmatch mot dövlandslaget! Det var en annorlunda upplevelse. Vi hade egentligen ingen aning om att det var dem vi skulle möta, vi trodde det var träningsmatch mot ett lag i vår serie. Dessutom fick vi spela tillsammans med några äldre dövspelare (som spelat på högsta nivå med hörande) som bland annat tagit OS-guld, VM-guld och EM-guld. De var fortfarande grymma. En av spelarna som var med var Cissi Ferm och hon och jag spelade tillsammans i juniorlandslaget på 90-talet så det var skoj att ses igen. Även domaren var döv och använde flagga istället för pipa. Det var intressant att försöka kommunicera inom laget när vi inte kunde teckenspråk, men basketspråket är ju ganska universellt och vi hade också en tolk. Det var rätt mycket folk och kollade på matchen som vi till slut torskade med 3 poäng. Men skoj var det, trots att jag var bakis 🙈
