//Innehåller adlinks//

Ja jösses, helgen var minst sagt händelserik. Sam och jag åkte till Göteborg onsdag kväll för att jag återigen skulle spela basketfestivalen med mina gamla lagkompisar från Sanda Basketgymnasium. Det är alltså 25 år sen vi tog studenten i år… Mamma mia. Vi spelade ju förra året också som ni kanske minns, men i år var vi med i en helt nystartad +40 klass. Passade oss bättre. Även om kvalitén på motståndet var bra mycket högre än vi trott. Men det var kul ju! Tänk att det är så många tanter runt om i landet som fortfarande har så mycket basket i sig. Och tänk att våra kroppar håller (peppar peppar)!

Patrik var i Tyskland och skulle inte komma förrän torsdag kväll så jag var ensam med Sam under torsdagens två matcher och det var inte så lätt. Han var otroligt snäll i övrigt, men när jag skulle börja värma upp blev han hysterisk och skrek som en dåre och sprang efter mig. Blev inte mycket uppvärmning nej.. Petra och Marie som var skadade hjälpte till under matchen och han lugnade sig när de gick ut ur hallen med honom. Hade dock riktigt svårt att koncentrera mig på att spela match. Spelade inte heller nåt vidare. Vi vann iallafall första matchen mot GKIK stort, även om vi inte spelade så bra. Erkänn att vi har de snyggaste dräkterna?! Sjukt snygga. Tack Lotten som fixat. Team Cougars heter vi för att vi hette Sanda Wildcats på gymnasiet, vi tyckte dock vi var lite för gamla för att kalla oss för wildcats nu, haha.Andra matchen mot Nässjö blev jämn och poängsnål och vi torskade till slut med två poäng. Vi spelade riktigt dåligt. Otroligt surt. Och värst: när det var 15 sek kvar hade jag två straffkast.

Om jag hade satt dem hade det blivit lika och förlängning. Men jag fick både gummiknän och gummiarm och missade båda. Fattar inte vad som hände. Jag blev svin-nervös. Lofsan med familj var där och tittade och filmade detta vidriga ögonblick i mitt liv. Som tur är la hon inte upp det. Fattade väl att det var ett jävla trauma. Jag bad om ursäkt till alla mina lagkamrater efteråt 😩

Så jävla depp ska jag då gå hem med Sam till hotellet. Det spöregnade givetvis, snett underifrån dessutom, som alltid i Göteborg. Jag gick i mina egna tankar och klankade ner på mig själv, dyngsur, ville hem så fort som möjligt. Ska gå över vägen och börjar apringa för att det är grönt och missar då en liten trottoarkant mellan cykelbanan och vägen. Den lätta resevagnen voltar framåt och jag flyger över vagnen. Gör mitt bästa för att undvika att landa på den så kraschar i asfalten lite snett på höger sida. Var helt i chock. Vågade nästan inte vända på vagnen för att se hur det hade gått med Sam. Hann tänka många (blodiga) tankar.. Men när jag vänder upp vagnen så skriker han visserligen, men han ser inte ut att ha en enda skråma. Herregud vilken tur. Fortfarande i chock samlar jag upp alla saker som ramlat ut på vägen. Allt som låg under vagnen och i mina jackfickor. Plötsligt stannar en bil vid oss och frågar om vi behöver hjälp. Jag säger ”nej vi klarar oss” och bilen kör vidare. Då ser jag att min mobil ligger där på vägen. Överkörd. Plockar upp den och vänder på den och skärmen är givetvis mos. 

(Sams jacka och byxa på bilden är från Reima, så bra för både vind och vatten)Börjar halta hem mot hotellet. När chocken släpper känner jag att jag har ganska ont. I armbågen, handleden, handen, höften, knäna, ena låret, andra armbågen. Ska byta hotell den dagen och Patrik ska komma sent och vet inte var vi ska bo. Lyckas ringa honom men det bryts snart och han vet bara att min telefon är paj och att vi nog inte kan få tag i varann. Vet inte ens hans nummer 🙈 Lyckas trots att det är söndag hitta Teknikmagasinet i Nordstan som kan laga telefonen på en timme. Till det nätta priset av 5000 spänn. Det är var skärmen till en iPhone XS kostar. Suck. Har inget val. När jag får tillbaka den visar det sig att kameran ändå inte funkar så nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra. Jobbar ju med den där kameran varje dag.

Just nu går jag runt med min gamla iPhone X som jag tar bilder med och sen airdroppar till XS:en.

Kunde iaf ringa Patrik så vi hittade till varann och kom iväg till vår lagmiddag på torsdagen. Då började jag upptäcka alla blåmärken och skrubbsår som poppade upp här och var. Hade visst slagit mig lite mer än jag först trodde..

Spelade ändå matcherna på fredag och det gick mycket bättre när jag kunde koncentrera mig på vad jag skulle göra eftersom P var där och tog hand om Sam. Första matchen mot Kvarnby var vi riktigt grymma och vann stort. Jag var så trött efter matchen att jag trillade ihop i en blöt hög haha.

Det betydde att vi hade en direkt avgörande match mot Uppsal på kvällen. Seger=final, torsk=utslagna. Vi spelade ganska bra och ledde i halvtid med 6 poäng, men orkade inte hålla i det riktigt. Vi var dödströtta. I sista minuten när vi jagade för att komma ikapp skulle jag sno en boll och var lite sen så jag fick en smäll på armbågen jag gjorde illa i kraschen. Det gjorde så ont att det svartnade och jag fick gå av. P tror att det är en översträckning av armbågen. Typ en stukning. Tar nog några veckor innan det är bra så nu blir det ingen basket på ett tag. 

Det var också otroligt surt att inte gå till final. Tänker redan på nästa år och att vi ska ta revansch då. Fasen vad det svider och irriterar! På fredag kväll hade vi en mysig kväll hos våra vänner Tobbe och Pauline. Har tyvärr inga bilder eftersom jag inte hade någon kamera då. På lördag gick vi bland annat på Liseberg med Sam. Han älskade kaninerna. Ville inte lämna dem ifred. Sams fina jacka (med uttagbar väst) är från Reima och den hittar ni

HÄR

OBS!! Detta är ett inlägg jag skrev för två veckor sen. Glömde sjukt nog att posta.. Ännu ett tecken på stress… Tänker att jag lägger upp det ändå, men då vet ni.

Har så mycket att göra nu i maj att jag ligger vaken och vrider på mig om nätterna. Vet att många väntar på fortsättningen av mitt marathon-inlägg och lovar att få ut det snart. Hinner bara inte riktigt med just nu. Vi spelar för tillfället in Vem kan slå Anja och Foppa och det är otroligt långa dagar. Är på jobbet vid 11 och igår var jag inte hemma förrän klockan 01. En dag var vi hemma kl 02. Och då börjar själva inspelningen 17.30 så det är LÅNGT. Tyvärr är det inte så lätt att somna när man väl är hemma och sen ska man upp några timmar senare med barnen. Ligger på ganska mycket sömnminus just nu. Igår var iallafall Granen och Henke på besök. 

Vi har också haft en del sociala tillställningar (middagar) hemma på sistone och med min utmattningshistorik är det något som sluter rätt mycket på mig. Det är ju samtidigt väldigt roligt så det är verkligen tudelat. Hade till exempel några föräldrar från Dylans klass här i lördags och det var supertrevligt. Dagen efter spelade jag och några tjejer från mitt lag träningsmatch mot dövlandslaget! Det var en annorlunda upplevelse. Vi hade egentligen ingen aning om att det var dem vi skulle möta, vi trodde det var träningsmatch mot ett lag i vår serie. Dessutom fick vi spela tillsammans med några äldre dövspelare (som spelat på högsta nivå med hörande) som bland annat tagit OS-guld, VM-guld och EM-guld. De var fortfarande grymma. En av spelarna som var med var Cissi Ferm och hon och jag spelade tillsammans i juniorlandslaget på 90-talet så det var skoj att ses igen. Även domaren var döv och använde flagga istället för pipa. Det var intressant att försöka kommunicera inom laget när vi inte kunde teckenspråk, men basketspråket är ju ganska universellt och vi hade också en tolk. Det var rätt mycket folk och kollade på matchen som vi till slut torskade med 3 poäng. Men skoj var det, trots att jag var bakis 🙈

Vid 12 km ungefär var jag till sist tvungen att stanna och kissa. Hatar att göra det mitt i loppen. För det första är det alltid kö och sen har alla så bråttom på bajamajan att det är kiss lite här och var (i bästa fall..). Det var lite knöligt att få av sig alla grejer och sen fastnade pappret jag la på ringen på rumpan/låren så jag fick kämpa järnet för att få bort allt. Och sen på med alla grejer igen med midjeband och allt. Det tog mig helt säkert 5-7 minuter. Kändes lite onödigt men det var ändå värt det för det är inte behagligt att springa när man är kissnödig. Kändes mycket bättre efteråt. Därifrån och fram till 2 mil gick det uppför nästan hela tiden med en avslutning på 4 km klättring rätt upp till Hurricane Point. Mitt i backen stod ett gäng och spelade trummor och hejade på. 

Där på sista bilden ser ni Hurricane Point. Dit upp kom vi, tillslut.. Kände redan i början av klättringen att det skulle slita på för mycket att springa hela vägen upp. Både fysiskt och mentalt. Och jag hade ju bestämt på förhand att jag skulle gå i uppförsbackarna och försöka springa på lite extra när det gick nerför, men det tar ändå emot att börja gå i ett maratonlopp. Walking kills the running – känt löparordspråk. Men jag varvade att gå väldigt fort med att springa. Det funkade ganska bra. Hade inte särskilt ont någonstans förutom känningar i knäet, det vänstra som jag alltid har lite ont i. Det var nästan inte ett enda hus i sikte längs den här sträckan, men ett såg jag. Och det var inte tråkigt. Tänk att bo där.. Lugnet, närheten till naturen, ljudet av havet. 

Det var en underbar känsla när vi äntligen var uppe på toppen av Hurricane Point och visste att nu skulle det nu gå nerför i ca 3-4 km (what goes up must come down..). Och där nedanför skymtades legendariska Bixby Bridge. Äntligen! Kändes som att vara med i en film. Har sett den där bron så många gånger, på bild och i film/tv-serie. Och plötsligt var jag där. Väldigt många stannade och tog bild så klart. Typ alla skulle jag säga, haha. Första två milen gick på ca 2.10, men så hade jag ju tappat tid på ett toabesök och att gå i backen och att stanna och ta ett gäng bilder. Blev typ rörd av att springa över Bixby Bridge. Mitt på bron satt en man klädd i frack och spelade piano och det var vansinnigt vackert. Stort och mäktigt. Fick en tår i ögat faktiskt.

(Filmerna kan ni se på instagram, bloggen bråkar så mycket när jag försöker ladda upp dem här)Sen sprang jag vidare på den känslan ganska länge. Var otroligt närvarande i stunden, det var häftigt. Hade ingen musik i öronen, sprang bara och njöt av alla intryck. Efter Bixby gick det upp lite, men sen var det en ganska lång relativt flack sträcka. Det märktes att vi började närma oss bebyggelse för plötsligt dök det upp en ranch lite här och var. Vid 2,5 mil började jag få vansinnigt ont i knät. Ni vet sådär ont så man får kalla kårar varje gång man sätter ner foten. Den slingriga vägen lutade ganska mycket, mest ner åt vänster vilket innebar stor belastning på utsidan av vänster ben som fick hålla emot. Plus att man springer lite snett och felbelastar när man springer lång tid med konstant sidolutning. Vid 2,5 gjorde det så ont att jag var tvungen att varva löpning med att gå korta sträckor (kanske ca 30 sekunder, en minut åt gången). Trodde där och då att det skulle bli svårt att springa så mycket mer i loppet.

Kom till 3 mil på drygt 3 timmar och 20 minuter, både på grund av fotostopp och korta ”gåvilor” för mitt knä. Jag sprayade på Satohapt (säkert felstavat), nån slags smärtstillande spray jag köpte inför mitt Hawaii-maraton och inte har sett sen dess så därför är jag vansinnigt rädd om den.

Vid ca 3 mil kände jag att jag behövde en injektion för att få ny energi. 3 mil brukar vara min kritiska punkt när jag springer maraton. Kroppen gör ont som fan och det är fortfarande ganska långt kvar. Då plockade jag fram mina hörlurar och satte på Håkan Hellström – och TACK Håkan!- du bar mig de sista 12 kilometrarna. Fick ny energi. Klarade av att släppa ständiga tankarna på mitt onda knä och lyssnade istället på texterna och sjöng med. Folk måste ha undrat hur det var fatt. En galen människa sjunger högt på ett märkligt språk samtidigt som och vankar fram med vänsterbenet släpande efter sig, haha. Shelley, Kom igen Lena, Ramlar, Du kan gå din egen väg, En midsommarnattsdröm osv. Tack vare Håkan lufsade jag på den sista milen trots att båda knäna värkte och även hälen/hälsenan gjorde sig påmind. Tog också en energishot och en treo som säkert gjorde sitt till. Det var en sista stigning på slutet när vi närmade oss Carmel och det blev allt mer hus längs vägen. Skulle ljuga om jag sa att den gick som en dans, men upp kom jag. Man vet att man är riktigt trött när man inte ens orkar ta hjälp av nerförsbackarna för att springa lite fortare.

Strax efter 3,2 mil började jag ändå räkna lite i huvudet vad jag skulle landa på för tid och insåg att jag borde kunna klara det under 5 timmar. Jag hade ju bestämt på förhand att tiden var oviktig, men jag behövde verkligen sätta upp ett mål för den sista milen för att ha nåt som motiverade mig att springa fast det gjorde ont. Struntade till och med att filma vid 40 km för jag var lite småstressad över tiden. Och det blev inga fler bildstopp. Sprang/lunkade/lufsade bara på.

När det var några kilometer kvar stod de vid sidan av vägen med nyplockade färska jättejordgubbar och det kunde jag inte stå emot. Var ganska hungrig och det smakade underbart. Sista kilometrarna fick jag verkligen kämpa för att klara mitt tidsmål. När det var ca 400-500 meter kvar började man höra målspeakern och snart såg man målområdet och då jäklar fick jag fart. Tog ut precis allt jag hade kvar och sprang över mållinjen i ganska spänstig stil. Såg ju att jag skulle klara 5 timmar precis och det var riktigt skönt! Ett sent uppsatt mål som jag lyckades uppnå. Går inte att beskriva hur skönt det är när man går i mål efter ett maraton. Jösses alltså.

Benen var trötta och gjorde ont, hade en blåsa under foten också som gjorde sig påmind när jag slutat springa. Men kände mig ändå rätt fräsch märkligt nog! Hämtade min medalj och tog målbild och sen sprang jag bort till Åsa som stod vid målgången och lyckades sjukt nog filma när jag kom i mål. Bra tajmat! Vi gick igenom målområdet där man fick lite att äta och dricka. Juice, äpple, banan, chips. Alla fick dessutom hämta ut varsin öl och trots att jag inte är öldrickare så smakade den riktigt bra. 

Åsa och jag hittade en brunchrestaurang och beställde in varsin jättesandwich med pommes. De hade en brunchdeal med obegränsat antal mimosor (champagnesrinkar) för en billig penning så vi drack säkert 4 var, haha. Perfekt nerladdning efter loppet om ni frågar mig. Sen blev det tillbaka till hotellet, en lång dusch och sen vila på sängen. Skönt att få lägga upp trötta fötter och bara ligga och glo på tv. Mmm. Var givetvis trött i benen dagen efter och hade lite svårt att gå (särskilt i trappor) samt att jag inte kunde ha annat än flipflops på min onda häl/hälsena men jag återhämtade mig mycket snabbare än jag trodde jag skulle göra. Stolt och glad över kroppen som klarade utmaningen perfekt! Om ni vill se filmer från andra delen av loppet så lägger jag de på min instagram @jessicaalmenas.