OBS!! Detta är ett inlägg jag skrev för två veckor sen. Glömde sjukt nog att posta.. Ännu ett tecken på stress… Tänker att jag lägger upp det ändå, men då vet ni.

Har så mycket att göra nu i maj att jag ligger vaken och vrider på mig om nätterna. Vet att många väntar på fortsättningen av mitt marathon-inlägg och lovar att få ut det snart. Hinner bara inte riktigt med just nu. Vi spelar för tillfället in Vem kan slå Anja och Foppa och det är otroligt långa dagar. Är på jobbet vid 11 och igår var jag inte hemma förrän klockan 01. En dag var vi hemma kl 02. Och då börjar själva inspelningen 17.30 så det är LÅNGT. Tyvärr är det inte så lätt att somna när man väl är hemma och sen ska man upp några timmar senare med barnen. Ligger på ganska mycket sömnminus just nu. Igår var iallafall Granen och Henke på besök. 

Vi har också haft en del sociala tillställningar (middagar) hemma på sistone och med min utmattningshistorik är det något som sluter rätt mycket på mig. Det är ju samtidigt väldigt roligt så det är verkligen tudelat. Hade till exempel några föräldrar från Dylans klass här i lördags och det var supertrevligt. Dagen efter spelade jag och några tjejer från mitt lag träningsmatch mot dövlandslaget! Det var en annorlunda upplevelse. Vi hade egentligen ingen aning om att det var dem vi skulle möta, vi trodde det var träningsmatch mot ett lag i vår serie. Dessutom fick vi spela tillsammans med några äldre dövspelare (som spelat på högsta nivå med hörande) som bland annat tagit OS-guld, VM-guld och EM-guld. De var fortfarande grymma. En av spelarna som var med var Cissi Ferm och hon och jag spelade tillsammans i juniorlandslaget på 90-talet så det var skoj att ses igen. Även domaren var döv och använde flagga istället för pipa. Det var intressant att försöka kommunicera inom laget när vi inte kunde teckenspråk, men basketspråket är ju ganska universellt och vi hade också en tolk. Det var rätt mycket folk och kollade på matchen som vi till slut torskade med 3 poäng. Men skoj var det, trots att jag var bakis 🙈

Vid 12 km ungefär var jag till sist tvungen att stanna och kissa. Hatar att göra det mitt i loppen. För det första är det alltid kö och sen har alla så bråttom på bajamajan att det är kiss lite här och var (i bästa fall..). Det var lite knöligt att få av sig alla grejer och sen fastnade pappret jag la på ringen på rumpan/låren så jag fick kämpa järnet för att få bort allt. Och sen på med alla grejer igen med midjeband och allt. Det tog mig helt säkert 5-7 minuter. Kändes lite onödigt men det var ändå värt det för det är inte behagligt att springa när man är kissnödig. Kändes mycket bättre efteråt. Därifrån och fram till 2 mil gick det uppför nästan hela tiden med en avslutning på 4 km klättring rätt upp till Hurricane Point. Mitt i backen stod ett gäng och spelade trummor och hejade på. 

Där på sista bilden ser ni Hurricane Point. Dit upp kom vi, tillslut.. Kände redan i början av klättringen att det skulle slita på för mycket att springa hela vägen upp. Både fysiskt och mentalt. Och jag hade ju bestämt på förhand att jag skulle gå i uppförsbackarna och försöka springa på lite extra när det gick nerför, men det tar ändå emot att börja gå i ett maratonlopp. Walking kills the running – känt löparordspråk. Men jag varvade att gå väldigt fort med att springa. Det funkade ganska bra. Hade inte särskilt ont någonstans förutom känningar i knäet, det vänstra som jag alltid har lite ont i. Det var nästan inte ett enda hus i sikte längs den här sträckan, men ett såg jag. Och det var inte tråkigt. Tänk att bo där.. Lugnet, närheten till naturen, ljudet av havet. 

Det var en underbar känsla när vi äntligen var uppe på toppen av Hurricane Point och visste att nu skulle det nu gå nerför i ca 3-4 km (what goes up must come down..). Och där nedanför skymtades legendariska Bixby Bridge. Äntligen! Kändes som att vara med i en film. Har sett den där bron så många gånger, på bild och i film/tv-serie. Och plötsligt var jag där. Väldigt många stannade och tog bild så klart. Typ alla skulle jag säga, haha. Första två milen gick på ca 2.10, men så hade jag ju tappat tid på ett toabesök och att gå i backen och att stanna och ta ett gäng bilder. Blev typ rörd av att springa över Bixby Bridge. Mitt på bron satt en man klädd i frack och spelade piano och det var vansinnigt vackert. Stort och mäktigt. Fick en tår i ögat faktiskt.

(Filmerna kan ni se på instagram, bloggen bråkar så mycket när jag försöker ladda upp dem här)Sen sprang jag vidare på den känslan ganska länge. Var otroligt närvarande i stunden, det var häftigt. Hade ingen musik i öronen, sprang bara och njöt av alla intryck. Efter Bixby gick det upp lite, men sen var det en ganska lång relativt flack sträcka. Det märktes att vi började närma oss bebyggelse för plötsligt dök det upp en ranch lite här och var. Vid 2,5 mil började jag få vansinnigt ont i knät. Ni vet sådär ont så man får kalla kårar varje gång man sätter ner foten. Den slingriga vägen lutade ganska mycket, mest ner åt vänster vilket innebar stor belastning på utsidan av vänster ben som fick hålla emot. Plus att man springer lite snett och felbelastar när man springer lång tid med konstant sidolutning. Vid 2,5 gjorde det så ont att jag var tvungen att varva löpning med att gå korta sträckor (kanske ca 30 sekunder, en minut åt gången). Trodde där och då att det skulle bli svårt att springa så mycket mer i loppet.

Kom till 3 mil på drygt 3 timmar och 20 minuter, både på grund av fotostopp och korta ”gåvilor” för mitt knä. Jag sprayade på Satohapt (säkert felstavat), nån slags smärtstillande spray jag köpte inför mitt Hawaii-maraton och inte har sett sen dess så därför är jag vansinnigt rädd om den.

Vid ca 3 mil kände jag att jag behövde en injektion för att få ny energi. 3 mil brukar vara min kritiska punkt när jag springer maraton. Kroppen gör ont som fan och det är fortfarande ganska långt kvar. Då plockade jag fram mina hörlurar och satte på Håkan Hellström – och TACK Håkan!- du bar mig de sista 12 kilometrarna. Fick ny energi. Klarade av att släppa ständiga tankarna på mitt onda knä och lyssnade istället på texterna och sjöng med. Folk måste ha undrat hur det var fatt. En galen människa sjunger högt på ett märkligt språk samtidigt som och vankar fram med vänsterbenet släpande efter sig, haha. Shelley, Kom igen Lena, Ramlar, Du kan gå din egen väg, En midsommarnattsdröm osv. Tack vare Håkan lufsade jag på den sista milen trots att båda knäna värkte och även hälen/hälsenan gjorde sig påmind. Tog också en energishot och en treo som säkert gjorde sitt till. Det var en sista stigning på slutet när vi närmade oss Carmel och det blev allt mer hus längs vägen. Skulle ljuga om jag sa att den gick som en dans, men upp kom jag. Man vet att man är riktigt trött när man inte ens orkar ta hjälp av nerförsbackarna för att springa lite fortare.

Strax efter 3,2 mil började jag ändå räkna lite i huvudet vad jag skulle landa på för tid och insåg att jag borde kunna klara det under 5 timmar. Jag hade ju bestämt på förhand att tiden var oviktig, men jag behövde verkligen sätta upp ett mål för den sista milen för att ha nåt som motiverade mig att springa fast det gjorde ont. Struntade till och med att filma vid 40 km för jag var lite småstressad över tiden. Och det blev inga fler bildstopp. Sprang/lunkade/lufsade bara på.

När det var några kilometer kvar stod de vid sidan av vägen med nyplockade färska jättejordgubbar och det kunde jag inte stå emot. Var ganska hungrig och det smakade underbart. Sista kilometrarna fick jag verkligen kämpa för att klara mitt tidsmål. När det var ca 400-500 meter kvar började man höra målspeakern och snart såg man målområdet och då jäklar fick jag fart. Tog ut precis allt jag hade kvar och sprang över mållinjen i ganska spänstig stil. Såg ju att jag skulle klara 5 timmar precis och det var riktigt skönt! Ett sent uppsatt mål som jag lyckades uppnå. Går inte att beskriva hur skönt det är när man går i mål efter ett maraton. Jösses alltså.

Benen var trötta och gjorde ont, hade en blåsa under foten också som gjorde sig påmind när jag slutat springa. Men kände mig ändå rätt fräsch märkligt nog! Hämtade min medalj och tog målbild och sen sprang jag bort till Åsa som stod vid målgången och lyckades sjukt nog filma när jag kom i mål. Bra tajmat! Vi gick igenom målområdet där man fick lite att äta och dricka. Juice, äpple, banan, chips. Alla fick dessutom hämta ut varsin öl och trots att jag inte är öldrickare så smakade den riktigt bra. 

Åsa och jag hittade en brunchrestaurang och beställde in varsin jättesandwich med pommes. De hade en brunchdeal med obegränsat antal mimosor (champagnesrinkar) för en billig penning så vi drack säkert 4 var, haha. Perfekt nerladdning efter loppet om ni frågar mig. Sen blev det tillbaka till hotellet, en lång dusch och sen vila på sängen. Skönt att få lägga upp trötta fötter och bara ligga och glo på tv. Mmm. Var givetvis trött i benen dagen efter och hade lite svårt att gå (särskilt i trappor) samt att jag inte kunde ha annat än flipflops på min onda häl/hälsena men jag återhämtade mig mycket snabbare än jag trodde jag skulle göra. Stolt och glad över kroppen som klarade utmaningen perfekt! Om ni vill se filmer från andra delen av loppet så lägger jag de på min instagram @jessicaalmenas.

Den 13-16 juni smäller det! Då är det julafton för alla hästälskare. För första gången så arrangeras Longines Global Champions Tour i Sverige. Och inte var som helst, utan på Stockholms stadion. Klassisk olympisk mark. Kommer att bli sjukt mäktiga tävlingar! Världens bästa ryttare och hästar kommer (ALLA vill vara med i LGCT för man tävlar om galet mycket pengar..), bland andra våra egna superstars Peder Fredricson och Malin Baryard. Det är ju även personliga vänner till mig och jag längtar efter att få hänga med dem och att se världens bästa ekipage in action.

Jag har nämligen en rolig nyhet och det är att jag gör en liten comeback i hästsammanhang! Jag har ju jobbat som konferencier på otaliga hästtävlingar. Mer än 12 år på Gothenburg Horse Show, men även på Sweden Horse Show i Globen, Olympia Horse Show i London samt Hamburg och Falsterbo. Och hästgalor förstås! Inte minst Ridsportförbundets 100-års jubileum i Stadshuset. Här är några bilder som har tagits genom åren:

Nu var det dock några år sen sist, men när jag red Stjärnornas Hoppning i vintras fick jag verkligen upp suget igen. Kände att jag längtade så mycket efter hästmiljön. Så, när jag fick frågan om att vara konferencier på Longines Global Champions Tour på Stadion så sa jag så klart JA! Ska bli otroligt kul. Pepp och pirrig redan.

Vill så gärna att ni ska komma och hänga med mig och få chansen att ta del av de här fantastiska tävlingarna. Därför vill jag ge er 20% på biljetterna till tävlingarna. De rabatterade biljetterna hittar ni HÄR. Passa på innan de tar slut!

På min instagram tävlar jag också ut 2 biljetter till söndagens tävlingar (finaler!), missa inte det på @jessicaalmenas. Det kan bli så att ni får trängas med ett gäng världskändisar på läktaren.. Har nämligen inside info på ett prominent gäng som kommer att vara plats. Får dock inte avslöja vilka riktigt än. Men, kommer vara rejäl kändisspotting inte bara nere på ridbanan om man säger så.

Dessutom anordnas Stockholm Horse Week samtidigt som LGCT, vilket innebär att det kommer att finnas något för alla som älskar hästar. Nationella hoppklasser, internationell dressyr och clinics.

Mer om programmet för dessa dagar av hästsport i världsklass hittar ni

HÄR

. Jag kommer givetvis också att hålla er uppdaterade hela vägen fram till tävlingarna. Bara en månad kvar nu! Vi ses väl den 13-16 juni? Hoppas!! 

Tänk om man själv hade fått rida på Stadion? Det hade varit nåt det.. 😁

//I samarbete med Longines Global Champions Tour och Stockholm Horse Week//