Big Sur Marathon del 1
Det här blir nog ett ganska långt inlägg så det är bäst jag delar upp det, annars blir det aldrig klart.. Självinsikt, haha.
Dagen innan loppet tog jag det rätt lugnt. Strosade omkring i Monterey och på kvällen åt jag pasta med Åsa. Nummerlappen hade jag hämtat ut dagen innan och det var tur för på lördagen var det smockfullt på expon.
Vid 20.30 började jag plocka ihop vad jag skulle ha på mig och ha med mig på loppdagen. Hade fortfarande två klädalternativ, det var inte så varmt ute så jag kunde inte bestämma mig för om jag skulle ha löparkjol eller långa tights. Försökte somna tidigt men pirret rusade så klart i kroppen så jag sov riktigt risigt hela natten. Sov med båda hälsenorna inlindade i Voltaren och plastfolie. Bussen till startplatsen gick 4 på morgonen så jag hade ställt klockan på 3. Det första jag gjorde när jag klev upp var att göra en kopp kaffe och äta frukost. Eller, jag FÖRSÖKTE äta frukost. Var inte ett dugg hungrig och rätt nervös. Åt en halv macka, en halv yoghurt och en banan. Samt två koppar kaffe så jag fick fart på magen innan jag var tvungen att gå iväg. Det är alltid skönt att känna att man har gjort nummer två ordentligt, annars vet man att det kommer komma som ett brev på posten mitt i loppet..
Jag testade en ny grej, smorde in vaderna med tigerbalsam under kompressionsstrumporna. Kändes skönt. Klippte tånaglarna ordentligt så klart. Har varit med om att få rejäla blodblåsor pga en liten liten nagelkant som stack ut och skavde in i tån bredvid så det misstaget gör jag inte om.. I mitt modjebälte packade jag en jäkla massa grejer. Tre treo, tre alvedon, en energishot, dextrosol, torkade aprikoser, lite pengar, hotellnyckeln, ett extra batteri till telefonen, hörlurar, energi-beans och min smärtstillande spray. Hade ett extra expandable midjeband som jag hade telefonen i. Bestämde mig efter mycket om och men att inte ta med mig den handhållna vattenflaskan. Tycker inte om att springa med saker i händerna. Första loppet utan eget vatten, kändes lite nervöst.Det blev löparkjol till slut. En linne och en långärmad tröja över.
Tänkte att jag skulle kunna ta av mig den långärmade om det blev varmt, men det behövdes aldrig. Kompressionsstrumpor och så mina slime-indränkta Mizuno-skor (ungarna tyckte det var ett kul prank. Det tyckte inte jag..). De har lite mer dämpning än mina nya Mizuno och mina fötter är inte riktigt i topptrim så det fick bli så. Över allt detta hade jag jättefula mysbyxor och en ful fleece jag köpte kvällen innan i panik över hur kallt det var och tanken på att hänga på startplatsen i en och en halv timme mitt i natten. Gick iväg tio i 4 och folk jag sprang på på vägen kollade mycket märkligt på mig. Inte konstigt, jag såg ut som en lodis 🙈
Höll faktiskt på att missa bussen till startplatsen. Den skulle gå utanför ett hotell nära mitt så jag ställde mig i busskön och väntade. Sista bussen till maratonstartplatsen skulle gå 4.15 och två minuter innan det hade ingen ens fått gå på vilket jag tyckte var underligt. Överhörde nån som frågade om det var maratonkön och fick svaret att det var halvmarakön och då fick jag panik.
Visade sig att maratonbussen stod ett kvarter längre fram så det var bara att börja kubba. Men jag var inte ensam om att göra det misstaget så de väntade tack och lov in oss. Puh!
Bussresan till startplatsen tog en timme och vi åkte på slingriga vägar i mörkret. Rätt genom ödemarken i Big Sur. Upp och ner. Förstod att det inte direkt skulle bli ett platt lopp.. När vi kom fram till startplatsen var det ungefär en timme till start och jag ställde mig direkt i bajamajkön. Det var tur för kön var lång, stod där i 20 minuter och när jag väl kom inte kunde jag bara kissa lite nervöskiss ändå. Blev kissnödig igen typ 2 minuter efteråt. Suck. När jag skulle lämna in mina fula överdragskläder träffade jag en svensk tjej som också hette Jessica. Hon var också där ensam och det var den enda svenska personen jag stött på så vi hängde och pratade ända fram till start. Jättehärligt ju! Skönt att få bolla lite nervösa tankar. Kort innan start gick Jessica iväg, hon var i en annan startgrupp.
Jag startade i startgrupp B som skulle sticka iväg 5 minuter efter A-gruppen. Värmde inte alls upp innan start, det har man gott om tid att göra i loppet haha. Stretchade lite och tog en energishot. Drack några klunkar vatten. Var jättekissnödig, men fanns inte en chans att jag skulle hinna gå och kissa.
Man fick heller inte gå ut och kissa i skogen för det var så mycket poison ivy där. Det är väldigt speciellt att stå och vänta på starten till ett maraton. Så många människor, nervositeten och förväntan går att ta på. Adrenalinet rusar. En speaker som eldar upp löparna. Här sjöng de också den amerikanska nationalsången kort innan start. Det var fint, fick rysningar. När starten gick för grupp A blev väntan på vår startsignal nästan olidlig. Vi stod och trampade som kapplöpningshästar. Kissnödig och pirrig.Går inte att beskriva känslan när vi äntligen fick korsa startlinjen och springa iväg. Magi! Hade så mycket adrenalin i kroppen att jag nästan kände mig lite snurrig. Som att jag inte var i min kropp riktigt. Speciell känsla. Benen och resten av kroppen kändes lite knölig, jag var ju inte ens uppvärmd, hade bara stretchat lite. Men kom snabbt igång. I början gick det lite lätt nerför i flera kilometer, ibland ganska mycket nerför, så benen bara rullade på. Jag sprang ju fortare än jag tänkt mig, men det kändes inte som det tog så mycket kraft tack vare nerförslutet så jag bara lät benen gå så fort de ville. Låg i 5.15-5.30 tempo de första 5-6 kilometrarna. I 8 kilometer sprang vi genom skogen. Höga redwoodträd. Nästan inga hus. Bara trampet från tusentals fötter. Hög och frisk luft. Längs vägen låg ett par motels och där stod det några människor och hejade. Annars var det ingen publik. Det var en mäktig upplevelse. Kände mig så nära naturen. Gick bra utan vattnet, jag drack på varje vattenstation fast jag gjorde det i språnget. Ville inte stanna upp när det gick nerför. Var kissnödig men ville inte stanna och kissa för det var kö till alla bajamajor och jag hade så bra flyt i löpningen.
Vid 8,5 km såg vi havet för första gången när landskapet öppnade upp sig. Böljande gröna kullar, kossor och så havet då. Det var en disig dag, men ändå så vackert. Första milen gick snabbare än jag tänkt mig. Sprang på ca 57-58 minuter. Kallar det för min adrenalinmil. Jag går alltid ut hårt när jag springer maraton, kan liksom inte hålla tillbaka kroppen.
Så nu har vi kommit en mil in i loppet och kroppen kändes fortfarande jättebra. Lite känningar i häl och hälsenan, men verkligen inga problem än så länga. Mycket att titta på och fortfarande riktigt gott humör. Fortsättning följer snart med nästa del av loppet. Stay tuned!
