ANNONS

Tack 🙏🏼

/

Alla underbara känsliga människor där ute – tack för era berättelser. Tänk att man kan gå runt och tro att man är helt ensam i något och så visar det sig att det är man inte alls. Varför pratar vi aldrig om det här med varandra? Tror aldrig jag har pratat om de här grejerna (bitar av det, men inte hela bilden) med någon annan än Patrik. Och så visar det sig att vi är så många som känner så här. Har inte hunnit svara på alla kommentarer (ska försöka göra det), men jag har läst allt. Läst och känt igen mig, relaterat, fått nya insikter.

I mitt fall är nog en del av förklaringen att jag flyttade mycket under de åren då man skapar de första riktigt tajta banden till en vän eller ett gäng. Vi flyttade från Jokkmokk till Östersund när jag var 13 och sen när jag var 15 flyttade jag hemifrån för att gå basketgymnasium i Huskvarna. Och efter det flyttade jag runt under några år – Paris, Göteborg, Östersund, Hamburg, Stockholm, Jönköping, Hamburg, Stockholm – och hade aldrig något eget. Bodde inneboende, hos mamma och pappa en period, hyrde i andra hand, flyttade in hos nån kille osv. Det är klart att det skapar en rotlöshet och att man hamnar lite efter när det gäller att skapa nära relationer. Vagabondens förbannelse.

Nåja, det är fint att veta att man inte är ensam. För som vissa av er skriver, ibland har man ju trott att man är galen. Att man faktiskt inbillar sig saker. Men i så fall är vi galna allihop 🙂 Puss på er och ha en fin tisdag!

6
41

Genom att klicka på "Skicka" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

© Bonnier Magazines & Brands AB, 105 44 StockholmTelefon: 08-736 53 00