Att inte passa in

Jag kände ofta när jag var yngre att jag inte riktigt passade in. Blev ofta lite obekväm i olika sammanhang (även om jag på den tiden var en mästerlig kameleont och mingelproffs) och kände att jag aldrig riktigt bondade som andra gjorde. Hade aldrig de där riktigt starka banden till ett gäng eller en grupp. Däremot var jag med överallt och hade en miljon bekanta, men jag var liksom aldrig en del av grundstommen någonstans. Andra bondade och knöt an, men jag kände mig alltid lite fel. Alla gilllade mig, men inte så mycket att jag blev en del av deras inre krets. Jag släppte heller inte in någon i min. Var flyktig som en fjäril, fladdrade runt bland blommorna. Hela tiden vidare. Antar att det är en ganska vanlig känsla när man är ung. Man tror att man är unik och svår och att ingen riktigt förstår en osv. Men för mig har det här även hängt kvar i vuxen ålder, har känt av det till och från.

Kände nog ändå innan jag blev utbränd 2015 att jag hade ett sammanhang där jag kände mig som en viktig del. Där jag kände mig självklar. På jobbet framförallt, gjorde ju inte mycket annat än jobbade på den tiden. Kände på mina olika arbetsplatser att jag var en del av den ”inre kretsen” om ni fattar vad jag menar. Men det var mycket som förändrades när jag blev sjuk och det var verkligen ett uppvaknande. Vad lärde jag mig av det? Bara dåliga saker egentligen. Lita aldrig på någon, slappna aldrig av och luta dig tillbaka, känn dig aldrig trygg och säker på någon eller något.

All den här problematiken bottnar förmodligen i att jag är en HSP, en Highly Sensitive Person. Jag är oerhört känslig för stämningar och energier. Och blir fruktansvärt obekväm när det är dålig stämning eller energi i ett rum/sällskap eller när jag känner att någon inte tycker om mig eller beter sig märkligt. Har därför ofta tagit på mig rollen som stämningshöjare. Känt det som mitt ansvar för att jag inte klarar av den dåliga stämningen, en stämning som många andra inte ens har märkt… Får ofta höra att jag inbillar mig saker, vilket alla HSP får höra. Och givetvis feltolkar jag också ibland. Och ibland har ju signalerna människor skickar ut ingenting med mig att göra, men jag tar åt mig ändå.

Att vara så känslostyrd som jag är har varit oerhört jobbigt genom åren. Jag känner väldigt mycket och starkt åt alla håll och har ibland svårt att tänka logiskt. Hjärtat och magen går nästan alltid före hjärnan, även om jag har blivit bättre på att hantera det genom åren. Tack och lov så är Patrik precis tvärtom så han har hjälp mig oerhört mycket med att balansera de här grejerna. Det är som han har blivit en saknad del av min hjärna, hur sjukt det än kan låta. Jag tar nästan inga beslut utan att rådfråga honom. Han hjälper mig att navigera rätt helt enkelt.

Hur som helst så har jag efter min utmattning återigen landat i att jag inte passar in någonstans. Känner mig lite som en udda fågel överallt. Som om jag får vara med men ändå inte riktigt. Har tänkt på det en del på sistone, själva fenomenet alltså. När det gäller mig personligen är det förmodligen mest i mitt huvud, men jag vet ju att det här är något många unga (och även äldre) människor känner så det är ett intressant fenomen att fundera lite kring. Jag tror att sociala medier bidrar mycket. Man matas varje dag på instagram med hur andra umgås, har sina gäng som är supertajta, har middagar och fester som man inte blir bjuden på och man undrar varför man själv står utanför. Och då är jag ändå en vuxen människa som VET att instagram inte har något med verkligheten att göra, hur är det då inte om man är ung? Det är inte särskilt svårt att känna sig misslyckad.

Men hej, det är verkligen inte synd om mig. Jag har en handfull människor som jag vet räknar mig till sin inre krets och som även jag har släppt in. Och så har jag ju Patrik och barnen, mitt viktigaste sammanhang. Jag har förstått och accepterat att jag troligen kommer att få dras med de här känslorna hela livet, man får bara försöka hitta verktyg för att hantera det. Ville mer bara få nån slags diskussion. Är det någon som känner igen sig i det här? Eller är jag även i detta sammanhang en udda fågel? 🙈🦉

  1. Oscar skriver:

    Jag känner nästan exakt så som du skriver, man har tyvärr ingen fru eller något barn så kommer hem och är ensam hela tiden och går till jobbet och känner att jag inte passar in. Är i mina bästa år (26) och vet att jag har alla de perfekta förutsägningarna för att lyckas i livet och att jag är smart, ser bra ut och är attraktiv men jag inte passar in någonstans och känns som att ingen väljer att ha mig nära längre eller ringer mig och vill hitta på saker eller ha med mig någonstans. Så känns det. Men vill tillägga att jag också har vänner även om jag träffar dem väldigt sällan.

  2. Hej. Hsr hjälpt mig så mycket att ta del av att läsa ditt och andras inlägg. Har alltid känt mig utanför både i min familj och i det sociala. I hela mitt liv har jag trott att jag är en väldogt tråkig person som inte är värd att umgås med . I mina tonår fladdrade jag runt som du nellan olika kompisar och gäng. Där och då kunde jag intala mig att jag var med och delaktig i ett sammanhang. Som vuxen kan jag sitta på en fest eller kalas bland folk som har roligt men ändå känna mig utanför och ensam. Låtsas som någon skrev att jag har roligt. Hur kan man komma ur detta och känna att man duger som man är?

  3. Alltså det där var precis som att jag själv skulle ha skrivit det. EXAKT! Förutom att min man heter något annat 😅
    Hittade till ditt inlägg genom att googla ”varför blir vi aldrig inbjudna”
    Vi har ofta folk hemma hos oss, men vi är i princip aldrig medbjudna till någon annan, eller någon resa etc. Ska vi vara med i ett sammanhang, då är det vi som bjuder upp. Det blir ledsamt till slut, och man undrar vad man gör för fel… Varför väljs man alltid bort 😔

  4. Bengt skriver:

    Hej Jessica! Jag känner igen allt. Jag känner väldigt mycket hela tiden. Lätt för att älska alla men det kan man ju inte. Åtminstone inte tala om det för alla, då blir man ju idiotförklarad. Jag försöker göra det till min styrka, att vara lyhörd och lyssna på människor. Det gör mej trött och låg. Då får man sova några dygn så inte utmattning tar över. En annan styrka är att jag är kreativ men det blir lätt en besatthet så det måste jag lära mej att tona ner, för att inte tröttheten ska ta över.
    Jag njuter av mina översociala dagar, då är jag kung.
    Sånna som vi behövs!! Låt inte dom inre domenerna ta över. Hitta dina styrkor!
    Lär dej uppskatta Jessica!
    Du är unik! Vi klarar oss inte utan dej!
    Kram Bengt

  5. Lina skriver:

    Känner igen mig på pricken! Har funderat på detta i hela mitt liv, (är 42nu).
    Tack för att du delar med dig❣️
    Det betyder väldigt mycket för mig🌸🙏

    Kramar

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..