Att inte passa in

Jag kände ofta när jag var yngre att jag inte riktigt passade in. Blev ofta lite obekväm i olika sammanhang (även om jag på den tiden var en mästerlig kameleont och mingelproffs) och kände att jag aldrig riktigt bondade som andra gjorde. Hade aldrig de där riktigt starka banden till ett gäng eller en grupp. Däremot var jag med överallt och hade en miljon bekanta, men jag var liksom aldrig en del av grundstommen någonstans. Andra bondade och knöt an, men jag kände mig alltid lite fel. Alla gilllade mig, men inte så mycket att jag blev en del av deras inre krets. Jag släppte heller inte in någon i min. Var flyktig som en fjäril, fladdrade runt bland blommorna. Hela tiden vidare. Antar att det är en ganska vanlig känsla när man är ung. Man tror att man är unik och svår och att ingen riktigt förstår en osv. Men för mig har det här även hängt kvar i vuxen ålder, har känt av det till och från.

Kände nog ändå innan jag blev utbränd 2015 att jag hade ett sammanhang där jag kände mig som en viktig del. Där jag kände mig självklar. På jobbet framförallt, gjorde ju inte mycket annat än jobbade på den tiden. Kände på mina olika arbetsplatser att jag var en del av den ”inre kretsen” om ni fattar vad jag menar. Men det var mycket som förändrades när jag blev sjuk och det var verkligen ett uppvaknande. Vad lärde jag mig av det? Bara dåliga saker egentligen. Lita aldrig på någon, slappna aldrig av och luta dig tillbaka, känn dig aldrig trygg och säker på någon eller något.

All den här problematiken bottnar förmodligen i att jag är en HSP, en Highly Sensitive Person. Jag är oerhört känslig för stämningar och energier. Och blir fruktansvärt obekväm när det är dålig stämning eller energi i ett rum/sällskap eller när jag känner att någon inte tycker om mig eller beter sig märkligt. Har därför ofta tagit på mig rollen som stämningshöjare. Känt det som mitt ansvar för att jag inte klarar av den dåliga stämningen, en stämning som många andra inte ens har märkt… Får ofta höra att jag inbillar mig saker, vilket alla HSP får höra. Och givetvis feltolkar jag också ibland. Och ibland har ju signalerna människor skickar ut ingenting med mig att göra, men jag tar åt mig ändå.

Att vara så känslostyrd som jag är har varit oerhört jobbigt genom åren. Jag känner väldigt mycket och starkt åt alla håll och har ibland svårt att tänka logiskt. Hjärtat och magen går nästan alltid före hjärnan, även om jag har blivit bättre på att hantera det genom åren. Tack och lov så är Patrik precis tvärtom så han har hjälp mig oerhört mycket med att balansera de här grejerna. Det är som han har blivit en saknad del av min hjärna, hur sjukt det än kan låta. Jag tar nästan inga beslut utan att rådfråga honom. Han hjälper mig att navigera rätt helt enkelt.

Hur som helst så har jag efter min utmattning återigen landat i att jag inte passar in någonstans. Känner mig lite som en udda fågel överallt. Som om jag får vara med men ändå inte riktigt. Har tänkt på det en del på sistone, själva fenomenet alltså. När det gäller mig personligen är det förmodligen mest i mitt huvud, men jag vet ju att det här är något många unga (och även äldre) människor känner så det är ett intressant fenomen att fundera lite kring. Jag tror att sociala medier bidrar mycket. Man matas varje dag på instagram med hur andra umgås, har sina gäng som är supertajta, har middagar och fester som man inte blir bjuden på och man undrar varför man själv står utanför. Och då är jag ändå en vuxen människa som VET att instagram inte har något med verkligheten att göra, hur är det då inte om man är ung? Det är inte särskilt svårt att känna sig misslyckad.

Men hej, det är verkligen inte synd om mig. Jag har en handfull människor som jag vet räknar mig till sin inre krets och som även jag har släppt in. Och så har jag ju Patrik och barnen, mitt viktigaste sammanhang. Jag har förstått och accepterat att jag troligen kommer att få dras med de här känslorna hela livet, man får bara försöka hitta verktyg för att hantera det. Ville mer bara få nån slags diskussion. Är det någon som känner igen sig i det här? Eller är jag även i detta sammanhang en udda fågel? 🙈🦉

  1. Jag kan skriva under på vart enda ord, förutom utbrändheten för där har jag inte varit.
    Har alltid en känsla av att inte passa in, en rädsla för att inte vara omtyckt.
    Tack för att du skriver och berättar öppenhjärtligt om detta!

    Kram 💕

  2. Hej fina du.

    Du är verkligen inte ensam. Har upplevt precis samma sak hela mitt liv. Nästan lite läskigt o läsa ditt inlägg för jag har verkligen känt exakt samma hela livet. Att jag inte passar in. Upplever fof detta på vuxna dar.. man är med men ändå inte.
    Är oxå extremt duktig på o anpassa mig i de flesta situationer o ofta den som pratar får folk o skratta etc. men känner ändå att jag inte passar in.
    Har oxå hittat kärleken som är mitt stora stöd o mina barn såklart. O en handfull vänner men känslan att inte passa in finns där på jobbet i nya sällskap etc.
    Brände ut mig förra året o har efter de blivit ännu mer hsp o känner troligtvis av de ännu mer. Men du är inte ensam vi är fler som känner detta<3
    Stor kram Jennie

    1. Hej Jennie!
      Känner igen mig i allt du skriver. Även min HSP har blivit jobbigare efter utmattningen. Stor kram till dig 💕

  3. Ååå du är inte udda alls Jessica. Men du är modig. Och jag tror många känner igen sig i din beskrivning. Jag med till delar. Och jag berörs massor av det du beskriver om barn/ungdomar, som likt ”oss vuxna” inte förstår – på samma sätt – att Instagram bara är en bråkdel av ”hela sanningen”. Jag har två tonårsdöttrar och jag försöker verkligen ge dem lugn och trygghet i detta. Det är inte så lätt.
    Ditt inlägg är så viktigt Jessica. Tack. Och tack för all inspiration. Imorse körde jag Almenäsintervaller. Det får mig att känna mig så stark och glad.
    Kramar

    1. Hej Rosita!
      Det är så viktigt att vi hjälper de unga att förstå att livet inte händer på sociala medier. Tror det är så lätt att bli olycklig då. Härligt med Almenäs-intervaller, fint att kunna inspirera. Kram 🤗

  4. Jag är exakt likadan och tycker det är extremt jobbigt att leva med detta. Och har precis som du varit sjukskriven just för att man alltid känner in stämningar, tar på sig alldeles för mycket ansvar och jobb för att vara omtyckt. Har lärt mig via psykolog att hantera mycket, men tror precis som du skriver att detta tyvärr är något man kommer dras med resten av sitt liv. Kram

    1. Hej Caroline!
      Även jag har i omgångar gått till psykolog för att lära mig hantera detta. Och det har blivit bättre, men som du säger – vi får nog leva med det helt enkelt. Kram 💜

  5. Tack för att du beskriver känslan så bra!! Var redan som barn en orolig själ och kände av alla sinnesstämningar och tog dem åt mig. Som vuxen (nu 45) så kan jag tänka att ja men det var ju för att jag är mer åt HSP. Detta följer mig än idag & som du beskriver det förmodligen kommer göra hela livet. Så här är jag! Jag har också supersvårt att hitta ett sammanhang, genom att jobba hur mycket som helst så identifierar jag mig lätt med jobbet,, men VEM är jag?? Svårt att hitta återhämtningen som man så väl behöver!
    Åter igen TACK för att du beskriver en känsla som ibland eller allt som oftast är svår att sätta ord på!
    Anna

    1. Hej Anna!
      Åh vad jag känner igen mig. Man identifierar sig med jobbet men när något händer där blir man helt vilsen. Stor kram till dig 💕

  6. Fint och personligt inlägg! Intressant att höra dina erfarenheter. Jag kan verkligen känna igen mig i känslan att vara välkommen överallt men att inte bli inbjuden/inräknad till den innersta kretsen. För min egen del har jag erfarenhet av att flytta många gånger under uppväxten och sedan även flyttat till en annan stad för att studera. Det har lett till en slags rotlöshet. Vad jag har förstått, utifrån det du sagt i Träningspodden, har du också flyttat en del. Kan det hänga ihop för dig med?

    1. Hej Karolina!
      JA! Det var detta jag inte fick med i texten. Tror det är exakt det det bottnar i faktiskt. Flyttade när jag var 13 och sen när jag var 15. Och efter gymnasiet hur många gånger som helst. Rotlösheten känner jag igen mig i. Tack för fina insikter! Kram 🌸

  7. Detta va som om jag läste om mig själv, kunde ha varit jag som skrivit detta.
    TACK för att du satte ord på känslor som jag aldrig har kunnat.
    Du är fantastiskt

    1. Hej Maria!
      Har tänkt på detta såååå många gånger i mitt liv, men det är ju inte direkt något man pratar med andra om. Så det fick till slut bli en liten text. Fint att man inte är ensam. Kram 💜

  8. Ja men ja! Precis så där känner jag, och har känt hela livet. Har landat i det nu i vuxen ålder och insett att det mest finns i mitt huvud men tonåren var riktigt jobbiga..
    Tack för att du så fint sätter ord på det 💕 Kram

    1. Hej Jennie!
      Håller med, tonåren var bitvis riktigt kämpig. Man får jobba med det hela livet tror jag. Fint om man kan känna igen sig i min text. Kram 💕

  9. Jag känner igen mig totalt i det du skriver!! Har alltid haft mycket bekanta/vänner men har aldrig varit inräknad som en i den inre kretsen. Är ofta ledsen över uteslutningen och får jobba med detta hela tiden…

    Det här inlägget betyder väldigt mycket och jag blir så glad att höra om fler som har samma känslor. Att det inte är något fel på mig som person!

    1. Hej Veronica! Vad skönt ändå att många känner igen sig i det. Ibland tror man att man är helt ensam om att känna så. Tror inte det är något fel på varken dig eller mig 😘 Stor kram

  10. Hej Jessica
    Äntligen har du satt ord på det jag känt under så många år!! Det är som om det är mig du skriver om🤭!
    Tack Jessica!!

    1. Hej Åsa! Det är inte så lätt att sätta ord på. Har tänkt på det extra mycket de senaste dagarna och kände att jag nog ville knåpa ihop en text om det. Det är lätt att hamna i att man tror att man är ensam om att känna så. Kram till dig

  11. ❤️ Börjar nästan gråta. Så. Spot. ON! TACK Jessica för att du skriver om detta. Du skriver det jag upplevt hela livet. Är 44 år idag och känner alltid in och känner av. Är det bra? Är det dåligt? Varför? Hur kan jag rädda detta? Tittade inte han/hon konstigt nu? Osv. Problemet, och det som tar så himla mycket energi, är grubblandet efter varje gång man känt in en situation. Har jag gjort något? Kunde jag gjort något annorlunda? Så håller det på. Jag brukar aldrig kommentera på soc medier men var tvungen nu för detta värmde – jag är inte själv i detta. Och precis som du skriver, alla andra viftar bort och menar att man inbillar sig. Överdriver. Överreagerar. Får ofta höra att jag är så glad. Alltid! Men det är på jobbet och i sociala sammanhang fast de som tyvärr får min negativa sida är mina närmsta för man orkar inte hålla ihop utan blir så slut när ventilen öppnas. Har tre barn och är separerad. Om man kan kalla en separation happy så är det det, vi tycker om varandra och sätter alltid barnen främst. Men i grunden orkade jag inte att det alltid var mina känslor som var det som blev en issue och mår så bra att få vara själv. Behöver space och bara få ha tyst omkring mig för att ladda om. Har sedan tre år bara fokus på barnen och mig själv, orkar inte ta in någon ny fast man gärna skulle vilja. Men orken finns inte. Eller handlar det om det du skriver, att ingen förstår känslobanorna, alla highs and lows. Jätteglad. Eller gråter när man blir arg. Avvaktande när det blir obekvämt eller överdrivet positiv för att allt ska vara så himla bra. Långt och osammanhängande kommentar här men ditt inlägg berörde mig verkligen. Har du eller någon tips på hur man kan acceptera och få detta till något positivt så skriv gärna om det. Igen, tack för att du är så öppen och tar upp detta. Förebild! Många och stora kramar till dig!!

    1. Hej fina du!
      Tack för din långa kommentar! Jag känner såååå igen mig i det mesta. Du beskriver det fantastiskt bra. Tack 🙏🏼💕

      1. 🙏🏼 Ja, verkar som många upplver samma sak. Blev så glad att läsa om tipset i ditt insta kommentarsfält om att lyssna på HSP-podden. Ska genast gå ut på PW med den i lurarna i söndagssolen. Fortsätt precis som du är! 💕🌟

    2. Åh jag tror (eller vet) att det är så många som har det som du. Och att det tar väldigt mycket energi att ständigt ta in stämningar och andras mående osv. Det är svårt att veta om det är HSP eller medberoende. (Medberoendet sker ju inte bara till en ickefungerande förälder tex, utan följer med i alla relationer).Tipset du efterfrågar heter samtalsterapi. Och ja, jag är partisk då jag själv är samtalsterapeut. Men det viktiga är att inte bara säga; sådan här är jag (det är ingen diagnos), utan jobba med det för annars finns risken att det bränner ut dig. Nu vet jag alldeles för lite om dig Jessica men risken finns att detta bränner ut dig mer än att ha mycket jobb…
      Kram och ha en fin helg.

  12. Då är JAG inte helt ensam i denna känslan. Skönt!
    Att ständigt känns sig obekväm och och att stå utanför. Att inte nå ända in. När ens yttre visar en stark och social sida och ens inte mest vill skrika, varför blir jag inte en del av er. Svårt, mycket svårt och lätt att dra sig undan. Skönt att du satte ord på det 💖
    Fick precis mitt 3:e barn o fyllde 40 i somras, inte direkt den situation andra i min umgängeskrets befinner sig i. Skapar också ett visst utanförskap. Men jag försöker njuta av livet ändå. Kram till dig!

  13. Du är absolut inte ensam. Jag får hela tiden arbeta med mig själv för att inte ta åt mig för mycket och tappa självkänslan. Tycker alltid att ”alla andra” har så många vänner. Att alla andra på jobbet umgås med varandra och att jag aldrig får vara med, fast jag vet att det många gånger helt enkelt inte är sant. I mitt fall tror jag det grundar sig i att jag inte har någon kontakt med min pappa. Att inte ”duga” för en förälder gör det svårt att vara bra nog sen.

    1. Hej Lilly!
      Ja man får verkligen jobba med självkänslan när man är HSP. Har gjort det hela livet och arbetet pågår än. Kan nog bottna i många saker, ligger nog mkt i det du skriver! Kram 🌸

  14. Wow, du satte ord på hur jag har känt i hela mitt liv. Jag har aldrig haft det där gänget som många andra har. Kan säga till alla högtider som många vänner har eller gör tillsammans var jag aldrig delaktig. Man var med men ändå inte. I vuxen ålder drabbades jag av utmattning/utbrändhet för fem år sedan. Nu efter alla år känner jag att jag har en lite ”krets” men inte som ett gäng som firar semestrar eller högtider ihop, utan det gör jag med min ”stomme” min familj, jag, sambon och våra två barn. Ibland kan det kännas skit att det bara är vi men ibland är det rätt skönt också. Jag försöker se det ljusa i det hela och vara tacksam, för i mina yngre vuxna år satt jag ensam och inte var med. Men ja jag är nog också en HSP, har försökt att inte känna in när jag är iväg på mingel och sådant när man är i olika företagsmiljöer men alltså ibland kan jag sitta och böla efter sådana… Vet ej om adet har med utbrändheten eller HSP att göra..

    Men all heder till dig Jessica som drar upp detta ämne! Så viktigt för människor som inte tänker på det eller inte har kommit underfull med att de är HSP.

    Tack🙏❤️

    Många värmande kramar från Elina

    1. Hej Elina!
      Nu när jag har läst många kommentarer börjar jag misstänka att det finns ett samband mellan HSP och utmattning. Önskar att det börjar forskas mer på detta. Stor kram till dig 💜

  15. Taget ur mitt liv kändes det som när jag läste det du skrivit. Ibland glömmer man bort att fler har det likadant, är skönt att läsa det här och komma på att jag inte är ensam att känna och uppleva saker så.

    1. Hej Emelie!
      Det var lite därför jag skrev inlägget, ville veta om andra också känner så. Och det verkar som om jag inte är ensam i det 💕 Kram

  16. Tack för att delar med dig💕

    Jag har hela mitt liv känt mig som en udda fågel i nästan alla sammanhang, känner mig fortfarande som detta. Många gånger känt mig ensam trots att man har människor runt omkring sig. Väldigt känslig som du beskriver för fändring av stämningar i ett rum med människor. Jag har alltid gått på magkänslan som jag sagt och varit väldigt duktig på att läsa av situationer och människor. Dock har även jag väldigt lätt för att ta åt mig, även om jag inte visar det oftast äter det bort en bit av mig när något sådant händer. När man är en sådan HSP så måste man kämpa med att sätta upp en försvarsmur för okänsliga människors grodor och beteende. Men alla dagar är man inte stark och då låter man okänsliga människors fadäser komma åt en. Jag lärt mig att successivt skaffa mig lite tjockare hud och mer skinn på näsan och försöka tänka att det är ganska synd om de okänsliga människorna där ute.

    1. Hej Tina!
      Exakt så! Vad bra skrivet. Känner igen mig. Tjock ut och skinn på näsan har skaffats genom åren även här. Kram 💜

  17. Tack för dina ärliga, känsliga och fina ord Jessica. Har aldrig kunnat beskriva själv, men precis sådär upplever jag alltid mig själv.
    Det är så enormt tröttsamt att vara känslig för olika stämningar och att alltid tolka det som att den är jag själv som inte passar in.
    Att ifrågasätta om jag duger och är omtyckt fast jag vet att jag är allt det där. Det är ju bara alla känslor som tar över.
    Tack för tipset om att en partner kan balansera upp, att man kan bli komplett med hjälp från någon annan.
    Och främst, tack för att du tar dig tid att skriva, vågar dela med dig och stå upp för allt detta. Du gav just mig lite mer sammanhang och gemenskap! <3

    1. Hej Sandra!
      Så bra skrivet, håller med. Det sägs ju ofta att man inte ska behöva någon annan för att bli hel, men ibland kan en människa med helt andra egenskaper ge balans i livet. Stor kram 💕

  18. Dina ord träffar mig rakt i hjärtat! Var i går på en underbar, galen, rolig möhippa med kompisar och ytliga bekanta- känner mig ÄNDÅ ensam mitt i allt det.
    Vill inte känna mig så men gör det ändå och det är tung känsla som griper tag i mig.
    Varm kram till dig

  19. Meen som alltid lyckas du sätta ord på känslan… Det skulle ju kunna vara mig du skriver om. Har precis avslutat en anställning där jag gick på magkänslan. Jag behövdes men ingen såg mina kvalifikationer utan såg mig som ett hot. Att känna sig utanför men samtidigt veta att man ingår i någons inre krets. Jag orkade inte utan insåg att gör jag inget åt det medans tid finnes kommer jag att gå i väggen. Jag har ett motto som många i min omgivning inte riktigt förstår men jag säger och står för det ~Ensam är stark ❣Gillar din ärlighet i allt som du delar med dig av. Ha en underbar söndag ❤

    1. Hej Jenny!
      Så fint att du kan känna igen dig i min text. Hoppades att någon skulle göra det. Du fattade helt säkert rätt beslut med jobbet. Kram 🌸

    2. Jag känner som du,men har ett nytt favoritord som jag lärt mig av att läsa P-G Gyllenhammars självbiografi. OBEROENDE är stark❤

  20. Jag vet inte vart jag ska börja… Jag sitter här med tårar i ögonen för jag kände igen mig i allt du skrev om att känna sig utanför, och att inte passa in. Jag är 28 år, ofrivilligt barnlös och väntar på ivf behandling, och känner mig fortfarande lika utanför som jag gjorde när jag var 15.

  21. Precis så är det. Inte lätt men också en fantastisk tillgång när man lär sig att hantera det. Kram❤️⭐️🙏🏻⭐️❤️

  22. Tack för ditt inlägg, är också hsp. Har hittat en ”Patrik” jag med och det är helt fantastiskt. Jag har skalat av min inre krets ordentligt och lyckats att inte bry mig om sociala media. Tror man måste acceptera sig själv och lära sig tycka om sig själv. Stora middagar ger inte mig energi då man som du säger tar på sig ansvar för stämningen o hålla koll på att alla har det bra. Jag lärde mig också av min kurator att som hsp känner man av samhällets normer och krav ännu mer än andra och därför blir ännu mer stressad av känslan att man ska ha det perfekta livet med vänner, middagar , ett tjejgäng.

  23. Hejsan 🙂 Åh vad jag känner igen mig i din text. Vad fint att du delar med dig, det är så viktigt att det pratas om. Jag är 22 år gammal och blev utmattad hösten 2017. Det var den tuffaste tiden i mitt liv där jag förutom mitt dåliga sjukdomstillstånd förlorade mina närmsta vänner just för att som inte kunde förstå mig. Ena dagen kanske jag orkade lite och sen fick jag ett bakslag i flera dagar.. eftersom att det inte alltid syntes på utsidan så trodde de inte att jag var så sjuk som jag faktiskt var. Det blev lite som en identitetskris när jag gick igen utmattningen och fick kämpa med självkänslan. Under tiden läste jag på om HSP och så många bitar föll på plats. Varför jag är som jag är. Tror att det är en av anledningarna varför jag blev sjuk. Vissa dagar är tuffare än andra men som du skriver, man får inte glömma de fina människor som man har kvar i sitt liv och de som verkligen finns där för en. Dom relationerna är de finaste ❤️

  24. + 1 på den! Har hela livet känt exakt så. Just nu, nytt jobb efter föräldraledigthet, skola in 6 åring som också är hsp i skolan och minsting(lika gammal som Sam) på förskola. Är helt slut, vill mest bara gråta för alla känslor som pågår hela tiden, känner mig hudlös. Tack för att du delar med dig och sätter ord på det många hållet inom sig ❤️

  25. Blev alldeles tårögd när jag läste, kunde lika väl varit jag som skrivit allt det där. Som om du satte fingret på en känsla som alltid varit med och fortfarande finns kvar.
    <3

  26. Vilket underbart naket och ärligt inlägg . Känner igen mig på pricken . Kunde lika gärna varit jag som skrivit denna texten . Tack för att du delar med dig och också visar att det är fler som går och bör på denna känslan .

  27. När jag var yngre tyckte jag att min idrott var jätte rolig men jobbigt med en bedömningsport. Trots flertalet SM-guld var det lika jobbigt. Nu i vuxen ålder är det så jobbigt att känna precis som du Jessica! Jag var tvungen sluta i vården trots 15 år där för jag klarade inte av att bära alla känslor som jag fick drunkna i varje dag i alla andras känslor. Mitt medlidande äter upp mig, känner mig aldrig tillräcklig trots att jag vet att jag varje dag gör mer än man kan. Nu jobbar jag med annat som gör jag mår bättre. Har världens bästa man som är mitt stöd i livet. Har flera barn men märker att min son verkar vara en HSP person och det är tufft att se och jag hoppas jag kan vara han stöd i livet om han vill det och det viktigaste är att ÄLSKA sig själv! Tack Jessica du är en sann förebild!

  28. Åh herregud Jessica. Har aldrig tänkt på att det finns en diagnos på mitt tillstånd. I hela mitt liv har jag trott att folk pratar om mig. Både på jobb och i skolan. Är nu 35 år och tror forfarande det. Jag kommer aldrig någon riktigt nära vilket kanske egentligen inte beror på en diagnos. Men jag har alltid känt att jag inte orkar med andra människor, inte orkar engagera mig i andras problem vilket leder till att jag aldrig kommer någon nära. Kanske beror det på att jag lägger min energi på fel tankar. Jag kände att det blev mycket värre 2007 när Facebook kom. Plötsligt kunde jag se vad alla andra gjorde HELA TIDEN. Så sjukt stressande! Jag har nog ändå accepterat att det är såhär jag är och försöker ignorera alla fester och middagar som man inte är bjuden på. Jag har en stor familj med bonusbarn och egna barn och känner att jag måste och vill lägga min energi där. Tack för att du tar upp ämnet. Är nog väldigt viktigt för alla unga. Och uppenbarligen för mig att höra att andra är som mig. Beundrar dig och blir glad av dig.
    Kram

  29. Känner verkligen igen mig! Du får gärna skriva inlägg framöver ifall du har några bra knep/taktiker du tar till när du känner att någon inte gillar dig/det är dålig stämning i en grupp. Det är något som tar väldigt mycket energi och som jag själv inte riktigt landat i hur jag ska hantera än

  30. Jag kan skriva under på varenda känsla och varenda tanke. Det är så energikrävande och frustrerande att inte orka det andra orka. Att känna att en helg på landet med vänner låter helt underbart, men det är så fruktansvärt jobbigt för varje moment kräver så mycket. Alla måste vara glada, nöjda med maten, ta foto till sociala medier och skratta och vara innerliga och allt kommer an på…mig? Självpåtaget ansvar, men omöjligt att koppla av. I mitt fall ledde oförmåga att koppla av till en ätstörning och depression. I ditt fall en flykt i jobb som kraschade i utmattning. Olika symptom på samma sak, misstänker jag.
    I mitt (och misstänker jag: även ditt) fall så är jag även en duktig flicka som alltid ska behaga alla och prestera och leverera. Om man då lyssnar på ALLA signaler, även de allra minsta och de som hjärnan själv hittar på, ja då orkar man nog inte till slut. Jag tror det handlar om balans och strategi och synliggörande. Så stort tack för att du startar denna viktiga diskussion!
    Ps. Löpningen hjälper mig. Och tystnad.

  31. I mångt och mycket känner jag så väl igen mig. Jag var alltid den som räckte upp handen på alla föräldramöten för att undvika den pinsamma tystnaden som uppstod när klassföräldrar skulle väljas. Jag var den som utan att tänka sa att ” självklart bakar jag 350 lussebullar” när skolan skulle ha lussetåg. Missade aldrig ett möte på föris, skola, jobb eller i alla föreningar jag var med i. Detta till trots att jag då hade fyra småbarn jobbade 75% på förlossningen/BB och hade ett stort hus. Men så en dag var jag inne hos en granne och hon bjöd mig på vin. Jag hade då aldrig varit något större fan av rödvin men det var det hon hade hemma så jag tog ett halvt glas ( som jag inte ens drack upp). På natten fick jag urtikaria ( nässelutslag ) och mina fingrar svullnade upp så maken fick i panik klippa av mina vigselringar. Så hade jag i ung tre dagar men körde på som vanligt ändå. Sedan kom dagen som förändrade mitt liv, ja iaf början till förändringen. Jag skulle innan mitt em-skift började fixa huset, laga middagen ( så maken skulle slippa) och så skulle jag handla. Men när jag kom in i affären var det som om något tog ett strupgrepp på mig och jag fick inte luft. På något sätt måste jag ha tagit mig hem och ringer VC som hör hur jag låter och som säger du måste hit nu! Bodde då nära så jag var där på några minuter och där stod dom beredda med syrgas och mediciner. Men tummarna gick och jag blev bara sämre varpå ambulans kom och jag hamnade på sjukhuset i en vecka. Där och då sa dom att jag var allergisk mot många saker bl.a. histamin som det finns mycket av i speciellt rödvin och sen rafsade dom upp en hel del andra saker som jag också tydligen inte tålde. MEN jag visste att detta var min kropps sätt att säga nu räcker det människa!! Där och då bestämmer jag mig för att lugnt luta mig tillbaka OM jag gick på föräldrarmötena, absolut inte baka ett enda dugg till skolan och helt ge upp kontrollen. Mina barn och min man var och är det viktigaste i mitt liv inte vad andra tycker och tänker. Jag behöver inte vara den som alla ska tycka om. Det här är jag och ni får ta mig som jag är med fel och brister men även med mina positiva och empatiska sidor. Nu är jag mycket äldre än dig och jag kan lova dig att även du kommer att landa i ett mjukt moln av självsäkerhet där du sätter dig själv och din familj först i alla lägen. Ursäkta långt inlägg men ville dela med mig att cirkeln går att bryta om man bara lär sig att sätta sig själv först….jämnt. Kram

  32. Känner också igen mig! Är väldigt känslig för stämningar och när det bara är jag som upplever dem så ”inbillar jag mig bara”. Och tolkar också fel, ofta till min egen nackdel. Tänker att folk inte tycker om mig.

    Kommer inte heller någon riktigt nära. Det finns alltid en distans. Trodde jag var ensam om det så skönt att läsa att jag inte är det.

    Väldigt starkt och modigt att dela med dig av detta!

  33. Jag känner igen mig så väl i det du skriver. Jag känner också att jag inte passar in eller får komma in i någon inte krets. Va skönt att höra att du har några inre vänner. Jag känner mig ensammast i världen. Jag har min familj men det känns som om de inte riktigt förstår mig och mina tankar.
    Gott att du har en man som älskar och tar hand om dig! Även om det är tungt så är det ändå skönt att komma till en sån här insikt. Heja dig! Jag hoppas komma till en sån punkt i livet också.

  34. Oj vad jag känner igen mig i ditt inlägg. Tack för att du lägger ut det här. Det här betydde jättemkt för mig att läsa. ❤️

  35. Passar precis in på mig, mår urdåligt. Har alltid hållit en låg profil för att inte störa, så får man höra efter flera år att man är dryg… Nu vet jag inte, är hur osäker som helst vid folksamlingar och får ångest efteråt.
    Kram💖

  36. Så värdefullt inlägg Jessica. Har kommit på att jag är rätt introvert o även HSP o för att klara av sociala tillställningar som bara gav ångest var jag tvungen att dricka mycket alkohol o bli rätt full. SUCK!
    Jag känner alltid av olika energier och blir tokig av detta. Ibland tänker jag att jag lägger locket på på en kastrull för att inte tänka på den människan som kanske påverkar mig mest i ett sammanhang och som gör det även om jag inte träffar den. Ibland tänker jag att jag går in i en bubbla som omsluter mig och där kan ingen komma in. Ja det va lite från mig Kram

  37. Vill bara säga TACK! Så viktigt inlägg! Känner igen mig på pricken och kämpar med det varje dag. Människor tror att jag är social, men egentligen har jag inga nära vänner och ett stort behov av lugn och ro. Vill helst bara umgås med min man och mina barn. Allt annat kräver mycket energi. Nackdelen är nästan att man spelar spelet för bra.

  38. Känner igen mig massor. Tror också att jag är en HSP och går ofta runt och tänker att folk tycker jag är knäpp, dum etc. Har också en stark integritet och har svårt att släppa folk in på livet. Men med åren (är 42) har jag blivit mer och mer bekväm med detta. Jag vet vem jag är och jag har min familj och några nära vänner. Jag är jag helt enkelt.

  39. Men alltså….. när jag läser detta så skulle det kunna vara jag själv som skrivit det. Det stämmer in på mitt liv, på pricken.
    Har aldrig fått uttalat att jag är en HSP, men detta får mig ju verkligen att öppna upp ögonen. Man känner aldrig att man passar in, men jag känner aldrig heller att folk tycker illa om mig. Men jag är inte den person man tänker på i första taget när det är någonting som ska hända/fixas. Men man kan aldrig ta upp det med folk utan att man får det att kännas som man har en offerkofta. Folk förstår inte. För man själv kan ju knappt förstå?! Tack för du tog upp detta ämne till ytan… känns ändå väldigt skönt att veta att man inte är ensam/knäpp.
    Stor kram till dig.

  40. Jag känner igen mig och är hsp. För mig är det viktigt att återhämta mig mycket med egen tid. Inte göra så mycket på samma dag, om det inte går att planera så planerar jag nästa dag som lugnare dag.

  41. Hej,
    Är så otroligt glad att du lyfter detta och jag vet att du absolut inte är ensam. Jag känner igen mig i varenda sak som du skriver. Det är inte lätt och så fort jag känner att jag har sämre perioder så gör sig min olikhet på mind ännu rysligares jag känner mig udda och passar inte in i de ”normala” sociala sammanhangen.

  42. Jag känner likadant men har iofs inget behov av att bonda stark med någon. Jag har min familj som består av man o barn o djur. Har även en familj som jag växt upp i som jag håller kär. Det räcker dock och väl för mig.
    Jag umgås med folk men har inget behov av att bonda med vänner.

    Har också varit utmattad och är på väg tillbaka. Det jag har lärt mig mest från det är att ju sämre jag mår desto mer egocentrerad blir jag. Då är det jättesvårt att se något annat än att allt är pga mig.
    Ex. personen som gick förbi mig såg sur ut, vad har jag gjort?
    Är jag inne i en bra period tänker jag istället:
    Personen som gick förbi mig såg sur ut, vad tråkigt för hen.

    Vi människor är starkare än vi tror. När något sker är det tungt, men se tillbaka i tiden och tänk vad du har åstadkommit! ❤

  43. Likadant för mig. När jag för några år sen förstod att jag var hsp började jag medvetet välja bort vissa sammanhang pga all energi som gick åt efteråt. För mig är allt studsande i huvudet av alla intryck jobbigast. Sen är jag introvert hsp istället för extrovert vilket jag hade önskat, är man extrovert märker ingen att man känner sig som en udda fågel.

  44. Hej Jessica, Hej alla ni andra!
    Först,något roligt,som händer oss HSP;are ofta…..Jag är inget sociala media fan, har insta,följer vänner,och typ Nasa,oprah, av svenska ”kändisar” bara David Hellenius,Johan Rehborg,för humor är mitt bästa ”vapen”….så,av en händelse tittade jag in.på din insta idag,och läste ditt inlägg. Blev så rörd,för jag har exakt samma upplevelser,haft exakt samma strategier,och också varit utbränd några ggr! Jag vill lyfta fram det positiva med att vara HSP i detta inlägg,och dela med mig. För 6år sedan gick jag i terapi. Min psykolog,underbara Anna-Britta,konstaterade efter 10min prat att jag var HSP. Hade då aldrig hört talas om det. Och blev inte glad. Har en ”ovilja” för box/sätta i fack tänk…2 dagar senare,tar jag en.privat lektion i yoga på Hagabadet i Gbg. Han nämner HSP efter ,återigen, vi pratat en.kort stund. Jag fick bra litteratur av min.psykolog att läsa,och Martin,yoga läraren gav mig värdefulla tips:
    1) vår intuition är en unik intelligens, vi känner oss för,och vi leds på något sätt till de svar vi behöver,när vi är i balans. Likså, drar vi.oss undan människor /miljöer som inte är bra för oss, omedvetet. Wow!vilken power! Tänk att vi har en.inre kompass som ”scannar” åt oss.
    2) för att lita på den.kompassen, behöver vi balans,mkt natur,djur,barn,stillhet. Lära oss tyda våra egna känslor och rädslor,så att man.med säkerhet vet vad som är vårt och andras+jobba med självförtroende,självrespekt,självacceptans,självkärlek. Det behöver alla. Jag pluggar till Mental Tränare för Lars-Erik Uneståhl-,det bygger på idrottspsykologi och positiv psykologi,så jag har lärt mig att träna hjärnan är lika viktigt som kroppen. Allt är en färskvara. Genom terapin har jag lärt att vi HSP behöver extra träning. För omgivningen vill gärna säga att vi tänker/känner fel eller förmkt.
    3) inte träna förnkt introverta saker typ meditation,lugn yoga….focus bör vara på fysik tuffare aktivitet tex asthanga yoga,boxning,dans ect….detta för att vi har redan hög känslighet-behöver inte jobba på att känna mer. Utan svettas ut/ge utlopp för allt vi ”sugit” in….hans rek var att max 2-3,ggr/v utöva lugn yoga/meditation…
    4)Bra böcker: drukna inte i dina känslor. Om HSP skriven av 2 psykologer. Dem skriver även om dem andra 80% som inte är HSP. För mig var det nyttigt att även förstå det. För jag ramlade in i känslan av att så många var så känslokalla….
    5)generellt sätt(alla HSP är olika) är vi känsliga för medeciner,ppiller,alkohol,tobak….svarar bra på örter energiterapi…..vatten,salta bad,eteriska oljor. Jag personligen är skör/stark. Vilket gett mig en helt galet hög smärtgräns,har aldrig gillat medecin, den ända jag ätit är hormoner(ppiller),och fick kraftiga biverkningar.
    6)vi känner mkt åt olika håll. Extrem glädje åt saker ingen lägger märke till, och tvärtom, jag kan gråta ihjäl mig när jag ser idrottare lyckas, ett barn som far illa, när LillBabs dog,Prinsessan Diana…jag kände ju ingen av dem förståss ;)..men kan helt uppslukas av känslan,och totalt glömma mig själv ochina egna egna behov…om man är medveten om det, så kan man vända det lika snabbt….dvs sätta på bra musik, bra film…
    7)prata om och fokusera på allt det bästa m att vara HSP. Göra sin röst stark. TA sin.plats,men.ingen annans plats,som min yoga lärare brukar säga. Alla behöver inte förstå eller tycka om en. Lägg focus på att förstå dig själv och alla sina tillgångar. Fråga sig själv, på vilket sätt kan man använda sina resurser på bästa sätt,för SIG SJÄLV, och för andra.
    Jag lär mig hela tiden nytt. Och just att vara ensam i sina upplevelser/känna utanförskap sliter jag med då och då…idag var en sån dag,varför jag blev SÅ glad att läsa ditt blogg inlägg Jessica! Och vet du, när jag såg dig på OS sändningen(älskar att se på idrott),visste jag att du var HSP. Blir glad för att ngt min psykolog lärde mig var sjölvfeedback. Att när en.intution stämmer, ska man ge sig beröm,då förstärks självtilliten.
    Ibland har jag moments där jag tycker d är superjobbigt att ta in så mkt. Vill bara sitta på en fest o vara självupptagen o ha kul själv utan att läsa in och av och höja andra…..men så får man lära sig acceptera. Kunde varit värre.
    Detta inlägg blev långt. Hade kunnat skriva såå mkt mer.
    Vill bara avsluta med massa kramar till er alla. Och önskar att ni lär känna era gåvor. Och detta är jätteviktigt,höll på att glömma det. Det finns vetenskapliga bevis på att vi som.är HSP ;are, mer än andra,drar till oss människor med narcissistiska drag! Dem är våra motpoler. Så d kan bli en attraktion pga dem har allt det vi inte har så att säga…..och hade jag vetat det,hade jag sluppit min senaste utbrändhet. Jag har alltid valt att se det goda i alla. Och ja Jessica,som du skriver, det är en tråkig insikt att lära sig att folk ljuger, har låg moral,utnyttjande ect…..men alla människor har nog läxor att lära, och vi som vill ha frd,kärlek,balans, får kanske skapa det inom.oss,med familj,genom yrket…och oxå lära att det finns människor som inte vill väl. Deepak Chopra har sagt det vi ett tillfälle. Det kommer alltid att finnas plus/minus positivt/negativt…utan dessa sker ingen.utveckling. ingen dynamik. Så vi kan.lära oss att inte ta saker personligt.
    Återigen,
    Kramar till er alla! Vi är små diamanter som är viktiga. ❤❤❤

  45. Åh, vad du satte ord på mina känslor! Just som du beskriver det har jag haft det i hela mitt liv. Jag är snart 45 år men att känna av stämningar och vara överkänslig blir bara värre med åren. Nu projicerar jag nog det även på mina barn för jag blir livrädd när de inte får vara med eller inte har kompisar.
    Att jag till yrket arbetar som chef gör det ju inte bättre med utanförskapet. Men genom åren har jag försökt vända det till något positivt. Jag har empati som få och kan ofta styra samtal och stämningar på jobbet åt rätt håll. Och många medarbetare tycker jag är den bästa chef de haft! Kanske har jag ändå HSP att tacka för det!

  46. Exakt så för mig med. Passar heller inte in i grupper där alla blir tjenis med varandra direkt. Men jag tänker att det vi har är integritet. Det är sunt att inte släppa människor nära innan man känner dem, tycker jag. Dessutom tror jag många av de där andra är skitosäkra. Det är teater och på låtsas. Mycket är ju dessutom det i den bransch vi båda jobbar i. Människor drar nytta av andra för att klättra på karriärstegen och bli bjudna på rätt fester. Spyr på detta och vill aldrig bli den som slukar det med hull och hår. Tack för ditt ärliga inlägg.

  47. Jag gillar verkligen att du delar med dig av detta. Det sätter verkligen ord på hur jag känner mig ofta. Värst är det vissa dagar på månaden då jag känner mig ensam, utanför i alla sammanhang och deppig.

  48. Hej! Känner igen mig i det där med sammanhang. Är inte HSP vad jag vet men är en väldig känslomänniska. Har alltid haft en halvdålig självkänsla som gjort att jag dragit mig undan. Om jag inte blir bjuden så vill de ju inte ha mig med. Precis som du är jag en i kretsen på jobbet men privat har jag spenderat så många helger i fosterställning och gråtit för jag kännt mig ensam.
    För två år sen fick jag nog. Jag började bjuda in dem jag ville ha i ”min” krets. Till
    Middagar. Till fika promenader osv. Det visade sig att man trodde att jag alltid var upptagen osv. Och det är ju svårt att bryta mönster och hänga med nya vänner när man har en bas. Ska nämnas att jag separerade och bytte stad så jag fick liksom börja om.
    Nu har jag min krets. Med de jag valt och vill vara med och som vill vara med mig. Inte alla som jag började med och inte så många. Men helt klart en liten skock vänner jag valt och som valt mig.
    Kram

  49. Men hjälp! Så på pricken hur jag känner! Jag tror att känslan av utanförskap är en av anledningarna till att jag drabbades av ätstörningar/anorexi i tonåren, men har aldrig fattat att det hänger ihop med att jag är en HSP. Nu fattar jag också varför jag aldrig haft det där gänget som jag så många gånger önskat och avundats andra. Tack för att du delar med dig!!! Så skönt att veta att man inte är ensam. Och vilken insikt du gav mig!

  50. Hej Jessica!
    Du är en fantastisk förebild! Det är tack vare dig så många vågar öppna upp sig.

    Jag insåg för två år sedan, efter att jag blev sjukskriven för utmattnings syndrom att jag är HSP.
    Började läsa om det på nätet och det var som att alla bitar föll på plats. Jag är extremt känslig för andras sinnes stämningar, och analyserar alltid mig själv efter mötet med andra människor. Ibland vågar jag säga vad jag tycker och då ältar jag efteråt om de andra ogillar det jag sa. Ibland håller jag bara med för att passa in och då ältar jag det efteråt och mår dåligt. Har ett extremt behov av att inte någon ska tycka illa om mig. Det slutar ofta med att jag efter sociala sammanhang är helt slut för att jag har så många situationer och samtal att bearbeta, och funderar kring om de gillar/ogillar mig?

    Jag hade många olika vänner som liten och sökte uppmärksamhet genom att bjuda på mig själv. Men det slutade alltid med massa ångest. Kände mig som en udda fågel.

    I vuxen ålder så valde jag ett yrke inom ett företag som många vill till. Jag hamnade ”äntligen” i klicken, men ack så felplacerad jag kännt mig hela tiden. Alla pratar karriär och vill bli chefer. Men vill jag egentligen det här????
    När min först födda dotter var 2 år och jag jobbade i högt tempo, kollapsade jag till slut. Jag liksom kände mig som en labil mamma som stressade i en bransch jag egentligen inte gillar.

    Nu har två år gått och jag har lärt mig att umgås med de människor som ger mig energi. Hårdhudade människor ger jag inge utrymme till privat. Har även öppnat upp mig för några vänner, grannar som jag haft lätt för stt prata med och vilken respons, och funnit två HSP:are som liksom jag inte heller vågat prata om det. Jag har insett och jag trivs bättre med likasinnade, där jag vågar vara mig själv.
    Min samb är min raka motsats, men har aldrig dömt mig och stöttar mig i allt jag gör. Känns oxå skönt att kunna förklara varför jag då och då blir lite nedstämd.

    Jag funderar mkt kring just val av yrke, och läste om att vi HSP:are behövs där ute i denna tuffa/hårda klimat som ett viktigt komplement. Tror jag vill jobba mer med människor, och har ”nog”bestämt mig för att byta bana efter mamma ledigheten med nr 2. Måste bara komma på vad:) Vet att jag är så extremt lättpåverkad vad andra tycker så håller detta för mig själv tills jag bestämt mig!

    Har oxå lärt mig att återhämtning är nyckeln för mig som HSP:are. Tex behöver jag vara själv mycket, både i hemmet och även på andra harmoniska lugna platser. Åkte till yasuragi själv, helt fantastiskt. Träningen är även jätte viktig, man blir mycket mer positiv. Ver oxå att jag blir extremt stresssad av stora offentliga platser.

    Man kan säga att jag börjar hitta en väg som funkar. Har själv en dotter som visar på samma personlighet och jag vill verkligen hjälpa henne till att stärka självkänslan. För vi är tillräckligt bra, och ja vi är älskvärda❤️

    Stor kram till dig Jessica och tack för att du lyfter detta ämne, så viktigt!!!

  51. OJ vad jag känner igen mig!!!!Jag är oxå en HSP och känner av stämningar väldigt lätt.. det tar mycket energi. Tack för att du delar med dig av dina tankar!!

  52. Såå bra skrivet och igenkänningen är spot on. Tack för att du delar med dig, känns så skönt att läsa och känna att man inte är ensam med alla dessa tankar och känslor 🙏🏻❤️

  53. Hej Jessica,
    Jag visste faktiskt inte ens att det fanns något som hette HSP, men herregud, du beskriver mig på pricken!!! Mår så otroligt dåligt av att befinna mig på tex en arbetsplats med dålig stämning, man känner hur det viskas och tisslas och tasslas och tyvärr har det visat sig till slut att jag haft rätt till min oro. Min senaste utmattning (har haft två, tyvärr) berodde till allra största delen på all negativ energi och ren mobbning på arbetsplatsen. Och ja, jag är en väldigt känslig person, och det är jag väl medveten om, och försöker att inte ta åt mig av mycket som händer, men det är väldigt svårt. Tack för att du skriver om detta, det känns lite bättre att veta att man inte är ensam i detta!!!! Stor kram!!!!!

  54. Har genom åren haft en känsla som säger att jag inte räcker till. Blev mobbad och utfryst i skolan under flera år, 2014 gick jag in i väggen och i det läget kom många konstiga tankar, tankar som i många fall var ruggiga. I det läget var det tur att min fru stöttade mig annars hade jag nog inte varit i livet idag. Jag önskar dig allt gott i framtiden och framför allt: Var stolt över dig själv, du har gjort så gott du kan idag också. Kram / Mats

  55. Hejdu Jessica, jag har själv, hela mitt Liv känt mej utanför på ett sätt jag-
    heller aldrig förstått! Beskrivningen du gör, passar precis in på mej själv.
    Känslig för stämmningar, inte känna att man passar in i grupper, etc
    Detta har format hela mitt Liv, har aldrig haft en riktig nära vän, i hela mitt-
    Liv, utom under skoltiden, då jag hade en del kamrater. Jag fyllde 57år iår
    har inga nära vänner, bara syskon och min fru och son, som jag älskar.
    Nu för tiden, känner jag ett stort tomrum i mitt inre, utan min familj, hade-
    det nog varit nattsvart, men det är dom som håller mej över vattenytan!

  56. Här är en till som känner igen sig exakt i din beskrivning. Tack för att du delar med dig ♥ Jag har alltid ”jobbat” med mig själv i tankarna, och även gått olika kurser i personlig utveckling, för att förstå mig själv och varför jag upplever mig mer utanför kretsar mm. När jag för några år sedan läste boken Drunka inte i dina känslor blev det så mycket lättare förstå mig själv, som tydlig HSP, och att acceptera mig själv. Vilken lättnad! Men jag brottas ändå återkommande med samma tankar som du, att man inte det där täta tjejgänget som firar gemensamma jämna födelsedagar mm. Observerar dock att alla andra egentligen inte har det så, men som HSP är man ju så känslig och analyserande och därför blir det säkert mycket större för oss att känna sig utanför eller att man inte har sitt ”tjejgäng”. Särskilt när andra pratar om det. Även om jag har några närmare vänner och ganska många bekanta.

  57. Det var nästan som att läsa om mig själv! Jag har aldrig känt att jag passar in, tycker alltid att alla andra har någon och att de inte gillar mig. Är det konstig stämning på en tillställning eller på jobbet inbillar jag mig att det beror på mig. Blir jag/familjen inte inbjudna till saker beror det såklart på mig. Det är en märklig känsla att vilja passa in och vilja vara med/ ha fler vänner samtidigt som jag är introvert och egentligen inte orkar eller vill. Efter min utmattningsdepression för några år sedan har jag ännu mindre energi, men jag VILL bli inkluderad. I strävan efter att passa in överallt har jag aldrig riktigt hittat mig själv, vetat vem jag faktiskt är. Jag hatar att stå i centrum men försöker samtidigt skämta och höja stämningen på fest och jobb, det känns som mitt ansvar.

    Mitt eget lilla gäng består av min man, vår son och bonusson. Jag har ett par nära vänner som jag ju vet älskar mig, det räcker bra egentligen. Men ibland kan jag också inbilla mig att de heller inte vill träffa just mig, om jag känner av någon märklig stämning/energi.

    Det är så viktigt det du skriver Jessica, tack för att du delar med dig så öppet 🌸

  58. Hej! Jessica!
    Jag känner igen mig i allt men upplever en väldig ensamhet också. jag har nog känt detta sedan jag var barn men av överlevnadsskäl skapade jag ett skal med ett yttre som inte hade kontakt med mitt riktiga jag. Detta ”raserades” i 50-årsåldern då det hände alldeles för mycket jobbiga saker i mitt liv. Började då en 10-årig utbrändhet som jag fortfarande försöker läka mig ifrån. Har gått på många samtal och det har hjälpt men känslan av att inte ”hitta rätt” bland relationer har skapat en ensamhet som är så jobbig. Som tur är har jag en fantastisk 16-årig dotter som jag har jättebra kontakt med men annars har släkten dragit sig ur min innersta krets, liksom barnets far och hans släkt. De uppträder dessutom lika mot min dotter nuförtiden.
    Det är gör mig så ledsen och det är det svåraste att ta. Annars kan jag hålla med om att känslorna finns kvar och jag får också leva med dem.
    Kram på er alla.
    Lena

  59. Känner igen mig såå mycket!! Jag försöker tänka att det är en bra egenskap att vara känslig för jag tror att det gör att man ”ser” människor bättre. Men det tar väldigt mycket energi från en själv. Hur man ska hantera att leva med detta är något jag undrar mycket över eftersom man ofta känner mig dränerad.
    Skönt att du har hittat en partner som balanserar dig!
    Ha en fin dag!

  60. Kom på detta av helt slump, första känslan ahh sköööönt!
    Skulle jätte gärna träffa och ser hur en sån människa ser ut från :/
    :Har set bara en i mitt liv, och det är den från spegeln!

  61. Tack så mycket, Jessica, för att du sätter ord på det här – och alla ni andra som berättat! Känner mig lite mindre ensam på jorden nu :). Kram

  62. Hej Jessica,
    Tack för hur öppen o ärlig du var i detta inlägg! Jag känner igen mig i vartenda ord, det smärtar att läsa för man blir ju lite ensam o ”inne i ditt eget huvud”.. jag lever med en väldigt känslig man och han o jag kan krocka på ett jätte märkligt sätt ibland. Som att vi inte når varandra. Sen är allt lugnt o mjukt där emellan. Ska visa detta inlägg för honom så tror jag han förstår mig (och kanske sog själv) bättre. Stor kram!

  63. Jag känner så väl igen mig. Det är först på senare år som jag förstått att jag är en hsp. Jag har gett det i arv till minst en av mina döttrar. Jag ser det oftast som en tillgång men långt ifrån alltid. I sammanhang där det finns ouppgjorda känslor eller gammalt groll blir jag helt utmattad . Jag tar in alla andra människors energier och hur de mår. Jag vet inte om jag lärt mig hantera det precis. Jag tycker bara jag blir könsligare för varje år som går (är 44). Jag tror jag är den sänsta kombinationen en hsp kan vara. Jag är nämligen relativt orädd för konflikter och samtidigt så skör på insidan. Tror inte många vet att man kan ha de två ytterligheterna. Inte bästa kombon precis, men bara att acceptera. Det är ju det som är jag .Tack för att du tar upp ämnet.
    Kram Erika

  64. Hej Jessica. Skönt att du sätter ord på detta. Jag önskar att man hade förstått vad som var ”fel” med en när man var yngre. Även om jag inte kan påstå att jag varit utanför har jag inte känt den samhörighet som andra verkar ha känt. Lite ledsamt men i vuxen ålder har man nog haft nytta av att navigerat på sitt eget vis och åt sitt eget håll. Min dotter har det med sig och jag njuter av aty hon är så stark samtidigt som mitt hjärta blöder när hon är så skör, en märklig kombo. Håll ut alla starksköringar och njut av vad vi kan åstadkomma. För precis som någon så tidigare i en kommentar, vi är inte konflikträdda men ändå så sköra och lyhörda.De dagar då vi är starka kan vi åstadkomma så mycket bra! Kramar till er alla! Skönt att vi inte är ensamma längre!

  65. Hej!
    Känner igen mig. Är stark och ”duktig” på jobbet men orkar inte med det sociala utanför. Konflikträdd och den där rädslan att inte passa in. Slutade med sociala medier för flera år sedan och det var en av de bästa sakerna jag gjort.

  66. Precis som alla andra tidigare, Gud vad jag känner igen mig. Jag har alltid blivit kallad ”du är så känslig” och det har gjort att jag förklarat bort mina känslor för mig själv. Rationaliserat dem så jag inte ska känna dem. För vem vill vara så känslig? Men det är som att hålla en boll under vattnet. Ju mer man trycker ner den ju högre kommer den hoppa upp när man släpper. Jag gick också in i väggen. Pga av de alla de nämnda anledningarna som ni har skrivit om tidigare. Tänker också att öppna kontorslandskap är ju ett helvete för en HSP. Känner av och märker allt överallt, hur ska man kunna jobba då?
    Tack alla för att ni delar med er! Tror det är så himla viktigt att inse att man inte är ensam om det. För det känns ju alltid så.. många kramar till er alla ❤️🌸

  67. Hej Jessica! Jag är också HSP och har haft och har svårt att hitta en balans mellan intryck, återhämtning och känslor. Tack för att du skapar en dialog som är så välbehövd. Känner också igen mig jättemycket angående vänskaper, relationer och sociala medier. Tror också att eftersom det är så ansträngande att konstant ha alla tentakler ute, att man också behöver mycket återhämtning och ensamtid, iallafall jag. Sömn är min räddning för energi. Och meditation och positiv inställning min medicin att hitta en balans i livet. Kram på dig Jessica! 🌷

  68. Åh vad jag känner igen mig! Har massvis med vänner men känner mig ändå väldigt ensam, jag är inte ”det självklara valet” för någon känns det som och har inte heller någon sådan själv! Det är i princip alltid jag som får ta initiav till att träffas och känner mig väldigt ofta bortglömd när andra träffas (som man tyvärr blir väldigt medveten om på grund av sociala medier)! Åh andra sidan kanske ens vänner har vant sig och tror att jag hör av mig när jag kan då jag ofta tidigare har varit på språng! Känner inte heller att jag har hittat rätt med jobbet så känner inte heller ett sammanhang där! Men förhoppningsvis vänder det, jag tror att om jag hittar rätt jobb för mig och inte är singel längre kanske jag kan hitta rätt, nu är jag mest vilsen

  69. Du satte ord på det så många, inklusive jag, känner och upplever var dag. Alltihop. Hela tiden. Tack för det, just idag behövde jag se ditt inlägg, det gav mig styrka och vetskap om att jag inte är ensam. Kramar
    /jas

  70. Detta är så bra skrivet av dig så jag får gåshud. Det stämmer perfekt in på mig också. Har skrivit om detta i min blogg också för ett tag sen men du fick fram annat också som jag känner igen så väl. För mig känns det bättre sent än aldrig att få reda på varför jag är som jag är och det känns mycket bättre för då har man inte gått och inbillat sig hela livet.

    Tack för ditt fantastiska inlägg som fick mer att falla på plats

    Jag tycker du är en fin person och så proffsig på ditt arbete. Önskar dig all lycka i världen

    Varm hälsning från
    Malin

  71. Oj så skönt att läsa alla inlägg. Men samtidigt sorgligt.
    Är det fler än mig som upplever att man som HSP har större risk att drabbas av tråkigheter med andra människor?
    Det är som att jag har en sändare på mig som skickar ut signaler till personer med en hemlig agenda.
    Det är som att de har en radar som letar efter någon att utnyttja på något sätt. Kan vara allt från pengar till kärlek.
    Jag känner mig så ensam och rädd för att råka ut för fler trauman att jag faktiskt inte vågar träffa nya människor fast jag så gärna vill ha nya vänner.
    Du är stark Jessica och många andra lika så. Tack för att du delar med dig.

    1. Känner igen det du beskriver, människor tyr sig till en, jag tror vi HSP signalerar ut en väldigt stor känsla av empati och medkänsla. Tyvärr blir man rejält sårad av de som drar fördel av vänskapen på ett felaktigt sätt och utnyttjar den istället för att vårda den.
      Var rädd om dig.

  72. Hej Jessica!🌼 Känner så väl igen mej…kan vara otroligt social stundtals, men släpper inte helt in folk. Därefter kommer en period när jag bara är för mej själv eftersom jag inte orkar/ har lust att ha folk inpå mej. Jobbar med människor hela dagarna o det kräver ofta mer energi än jag har! Har också varit utbränd och uppskattade då att få utmana mej med EN uppgift om dagen, det var nog! Tyvärr har jag ingen partner att stötta upp mej på, eller kanske är det lika så bra. Vet inte om det blivit bra el dåligt, då jag har en förmåga att hoppas på för mycket😉 Är dock tacksam att jag är där jag är idag och ger mej själv space och det jag tror jag behöver. Umgås med en grupp kvinnor(ca 25 pers) där det händer saker men inget tvång att närvara om man inte orkar, och ingen som ger en dåligt samvete om det dröjer 3 mån innan vi ses!!!

  73. Efter att jag fyllt 40 fick jag äntligen pusselbitarna på plats och förstår mig själv bättre med hjälp av min fantastiska terapeut.
    Jag har alltid dömt mig själv hårt, tyvärr har jag som HSP lätt för att engagera mig i andra människor, särskilt de som går igenom jobbiga saker tyr sig till mig och jag har sårats av en person som lämnade den starka vänskapen jag trodde var stark och äkta. Det är både en styrka och en skörhet att vara HSP, efter att personen jag hade den speciella vänskapen med försvann skyddade jag mig själv med att inte bry mig, inte finnas till hands och känna empati och medkänsla men det är ju inte jag som person.
    Det är gåva att kunna känna in stämningar, jag upplever att människor lätt tyr sig till oss som är högkänsliga, att återhämta sig är så viktigt, var rädd om dig 💝
    Kram!

  74. Åh Jessica. Jag har flera gånger tänkt skriva till dig att jag tror du är en högkänslig person. Men har inte velat ”lägga mig i”. Här har du en till. Också varit utbränd, och att vara högkänslig påverkar allt i livet❤️❤️Kärlek till dig

  75. Det här är nästan så påtagligt exakt som mitt mående sett ut hela livet att det blir läskigt.
    Den här ökade självmedveten tar så extremt mycket energi. Känslan kan till och med jag känna över att skriva det här inlägget.
    Med tanke på detta – Det är ganska skrämmande hur mycket energi som tas från mig när jag egentligen bara vill kunna prestera utifrån min fulla potential. För jag vet ju själv hur bra jag är, på många plan i livet!
    Någonting som jag också kan känna biter tag i mig är det dåliga samvetet det får mig att känna om jag pga av min låga energi inte kan prestera, ha ork att umgås, träna osv är också en ständigt pågående kamp.

    Det är svårt att sätta ord på samtidigt som när jag läser allas kommentarer är något som så många känner – och jag känner igen mig i allas historier!

  76. Jessica, tack! Jag känner igen mig så väl. Du är fenomenal på att beskriva och sätta ord på känslor! ❤️ Jag uppskattar sååå dina berättelser om ditt liv och hur du kämpar på! Du är grym och bäst! Du och Anja i OS-studion var bäst!!! ❤️ Sköt om dig och jag önskar all lycka till med hästhoppning, Vasaloppet (som jag åkt flera gånger) ingen lek det heller… Och maraton längs Big Sur! 😍

  77. Nickar igenkännande ❤️ och får en klump i halsen och blir tårögd. Du sätter ord på hur även jag alltid känt mig. Mina underbara barn har ibland fått känna på min oro, ångest och panik när jag flippar ur. Jag har förklarat vad HSP är och varför jag är den typen av person, och att min barndom och min ex partner har förstärkt min HSP sida.
    All kärlek till dig Jessica och alla andra som skrivit om sina upplevelser ❤️

  78. Kära Jessica, jag lyssnar på Träningspoddrn varje vecka, och varje vecka känner jag igen mig så väl igen mig i dina beskrivningar. Jag arbetar som musiker, och i mitt yrke är känsligheten en stor tillgång. Jag kan t ex på några sekunder känna hur stämningen är i en kör, och anpassa mig efter deras energi. Men jag känner mig nästan alltid annorlunda och udda, och blir ofta oerhört trött av att ständigt anpassa mig efter andra. Jag tror ofta att jag är besvärlig och jobbig, och är rädd att mina vänner ska tröttna på mig. Under min uppväxt var känsloutbrott inte OK, så jag blev en mästare på att anpassa mig och vara snäll. Nu, vid 52 års ålder, känner jag att det får vara nog med oro, ångest, panikattacker och bristande självförtroende. Som en coach sade till mig en gång: När jag är på topp kan jag övertyga vem som helst med min karisma, när jag är låg ska jag inte ut och sälja in mig eller gå på mingel. Jag försöker tillåta mig att vara skör, och att visa det om jag orkar och vill. Heja dig, du är INTE ensam och en stor förebild!

  79. Oj! Det är ju jag! Alltid haft många vänner men aldrig något fast gäng. Aldrig kännt att någon är som mig. Inte för att jag mått dåligt av det men visst har jag alltid kännt en viss känsla av att vara ”själv” och ändå inte. Svårt att förklara men tror du slog huvudet på spiken. Har aldrig hört någon förtklara det eller satt ett namn på. Ska def läsa mer. Också varit nära väggen o inte kommit ur det helt men när dottern kom så blev det lättare. Tack för du delar med dig. Kram!

  80. Det känns som att du förklarar mitt liv rakt av.. helt på pricken och med utmattningen som slog till för 9 månader sedan. Precis som du beskriver att man ändå känner sådär även som vuxen, fasten man vet att alla har sina problem, och att instagram inte är hela verkligheten.. Jag arbetar på att acceptera mig som jag är nu och faktiskt inte försöka ändra mig efter andra hela tiden (lugna ner ombytligheten) då man lätt tappar bort sig själv.. ! Tack för texten kram

  81. Kunde lika gärna varit jag som skrivit det. Hela paketet om att flytta runt, vara med men ändå inte samt HSP och utmattning (två gånger – 2012 och 2016)
    Skönt att inte vara ensam!!! Ska läsa alla kommentarer vid tillfälle…

  82. Helt otroligt o fantastiskt! Både din o flera av de andras berättelser är så lik min egen! Får nästan nån slags lyckokänsla ❤️Jag är inte ensam! Tack för att du skriver om nåt så viktigt❤️

  83. Hej
    Har ofta kännt att jag inte riktigt kommer in i grupper, gäng. Bondar inte 100% men som sagt jag försöker. Jag brukar säga, jag har ingen riktig kompis, vän, vad det nu innebär, men många bekanta.
    Jag arbetar också mycket och trivs på jobbet bland folk, men slutar ngn eller jag bytt plats är det svårt att hålla kontakten vid liv, jag försöker, men känslan är att det blir ofta ytlig. Ledsamt, men så är det. Skyller på att alla har fullt upp med sitt. Sorgligt o se bekanta åka på tjejresor osv.. Men vad ska man göra. Jag försöker men…
    Jag är jag o ja… Saknar ngn att ha god kontakt med, inte bara att gå ut o festa men goda samtal med ngn som lyssnar o finns där. Har min mest min mamma.
    Jag förstår dig precis, känslan att vara utanför och ändå inte. Kommer inte helt in i gruppen.

  84. Jag känner igen mig i din berättelse, helt o hållet, jag är ju gammal nu o fördelen är att man blir tryggare i sig själv då, man accepterar sig själv bättre som man är , man kan tom tycka om sig själv

  85. Åh, vad jag känner igen mig… Jag känner mig ofta så otroligt utanför, mitt bland folk, där alla säger ”vad kul vi har det”, ”vilket fest, jättekul”, etc. etc., medan jag bara känner mig utanför och ensam. Tack för att du satte ord på mina känslor. All kärlek till dig!

  86. TACK för att du satte ord på känslor som jag känner igen men aldrig förstått vad de står för.
    Du är fantastiskt <3

  87. Hej! Hamnade här när jag sökte på “känner mig alltid utanför”. Jag identifierar mig som HSP sedan en tid tillbaka. Jag beklagar att du behöver känna som du gör, men jag tackar dig för att du vågar beskriva det offentligt. För det är precis så här jag känner mig. Ofta ”mal placée”, men ändå vill jag känna mig delaktig i ett sammanhang. Jag märker dock av stämningar och känslor i grupperingar, som jag inte vet hur man ska tolka, eftersom människor tenderar att säga en sak, men visa med kroppspråket, något annat. ibland spelar jag ”teater” för att andra ska tro att man har lika roligt som dem. Samtidigt på insidan känns det som att ingen bryr sig….egentligen. För då hade de ringt, eller sökt upp mig, eller behövt mig på ngt sätt…..ja herregud, jag har så mycket jag kan skriva om det här, men jag tror det får räcka, för nu. Kram! Och tack, återigen för att du synliggör! ♥️

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..