Du är inte ensam ❤️

Du är inte ensam.. Det är känslan jag tar med mig efter responsen på mitt förra inlägg ”Efter utmattningen”. Det var ett inlägg jag hade tänkt skriva länge, men jag var rädd för att inte kunna sätta de rätta orden på det. Men, uppenbarligen så lyckades jag rätt bra med det eftersom det är så många som har hört av sig och berättat hur mycket de känner igen sig. Det känns både sorgligt och trösterikt att se hur många vi är som har drabbats av denna folksjukdom.

Och jag tror det är viktigt att vi pratar om det, för jag har upplevt att omgivningen har svårt att förstå. I början när jag blev sjuk och hade akuta fysiska och psykiska symptom fick jag stor förståelse och empati från omgivningen, men allteftersom månaderna gick var det som att folk glömde bort eller inte förstod att jag faktiskt i allra högsta grad fortfarande var sjuk. Det syns ju inte på utsidan. När jag berättade att jag var sjuk fick jag ofta höra: men du ser ju så strålande och fräsch ut! Jag tror att om man inte har varit drabbad själv så går det inte riktigt att ta in att hjärnan bara stänger av och inte fungerar mer. Och hur LÅNG tid det tar för hjärnan att laga sig.

För att ge ett exempel på hur man kan bli bemött, så var det en person i mitt yrkesliv som påstod att jag inte alls var sjuk utan förmodligen var lat och ville leva livet och jobba mindre. Att få det kastat i ansiktet när man alltid har varit en extremt hårt arbetande och lojal person kändes som ett hån och gjorde mig oerhört ledsen.

Som jag skrev i förra inlägget så har jag haft turen att ha en förstående pojkvän som verkligen har gjort allt för att hjälpa och stötta. Men även han glömmer ibland bort och har svårt att förstå att jag fortfarande inte är frisk och jag måste ofta förklara för honom varför jag reagerar så starkt på vissa saker, varför jag blir stressad för minsta lilla och varför jag ofta inte orkar träffa folk. Precis som jag fortfarande måste förklara för mina vänner och på mina jobb.

Många av er har undrat vad jag gjorde för att komma tillbaka och bli frisk(are) och jag hade turen att få hjälp av TV4 med läkarvård och medicinering av deras företagsläkare samt stressbehandling hos KBT-psykolog. Jag var inte deprimerad och åt därför inte antidepressiva, men hade stor hjälp av insomningstabletter och ångestdämpande dito. Att få ordning på sömnen var en viktig del av tillfrisknandet, när jag var som sjukast sov jag nästan ingenting på nätterna och var istället trött som en zombie på dagarna. Under hela det första året sov jag dessutom flera timmar på dagarna. Minsta lilla ansträngning krävde återhämtning i form av sömn.

Men viktigast för mitt tillfrisknande var ändå stödet från min kille som hjälpte mig att styra upp både kaoset i vardagen och kaoset i mitt huvud. Metodiskt och långsamt, steg för steg. Han är världens bästa person och jag är honom evigt tacksam.

När jag var som sjukast orkade jag inte träna alls. Kroppen kunde inte göra skillnad på positiv och negativ stress. Min läkare sa att 10-15 minuters promenad per dag var den träningen jag mäktade med. Efter 4 månader började jag yoga och det var en viktig del av min återhämtning. Det var också ett bra sätt för mig att göra mina andningsövningar, eftersom jag inte hade ro i kroppen att bara ligga stilla och andas. Yogan var under många månader min enda fysiska aktivitet.

Det finns hur mycket som helst att säga om utmattningssyndrom och jag tänker fortsätta prata om det, här och i andra sammanhang. Det dags att vi slutar skämmas för den här sjukdomen. Den är på riktigt och vi är oerhört många som har drabbats. Du är inte ensam. Jag är inte ensam. Kärlek till er alla där ute ❤️

  1. S skriver:

    Jag är frisk nu och har aldrig varit så ”hög” på livet som jag är nu. För mig har följande funkat:
    Restorative yoga , floating, löpning samt böckerna ”Deep Work” och ”Träna din inre kondition”.

  2. Ulrika skriver:

    Men vem f-n är inte trött? Då skulle väll varenda människa vara sjukskriven? Så sa en vän till mig hemma vid mitt köksbord. Jag låg på soffan bredvid för jag orkade inte sitta upp, jag var som en urvriden disktrasa. Jag hade varit sjukskriven några veckor och han fattade ingenting när jag försökte förklara. Det var som att få en käftsmäll. Nu har det gått 1,5 år till. Fortfarande sjuk men på väg åt rätt håll. Nä, vi har knappt setts sen den dagen. Idag förstår jag att omgivningens reaktioner beror på okunskap. Du ser ju så pigg ut, det är väll bara å rycka upp dig, det syns inte att du är sjuk osv. Så det är så bra att du skriver om detta. Vi sjuka behöver hjälpas åt att sprida kunskap genom att berätta.

  3. TL skriver:

    Du skriver så starkt, så rakt på och så bra! Viktiga ord. Att just du berättar avdramatiserar för många som inte har din ‘plattform’ och gör det hela lite mer normalt och inte något för bara de många stereotypt tänker ‘är svaga misslyckade människor’. Glad också för din skull att du verkar ha hittat vägen framåt. Heja dig!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

LOADING..