Efter utmattningen

När blir man frisk egentligen? Blir man nånsin helt ”frisk”? Nej, jag tror faktiskt inte det. Man blir aldrig mer sig lik iallfall. En del av jaget är förlorat för alltid, på gott och ont. Jag lever idag ett helt annat liv och är en helt annan person än jag var när jag blev sjuk hösten 2015.

Såg att Karin Adelsköld var med hos Malou och pratade om sin utmattning, har inte hunnit se det än men har hört att hon betonade att man faktiskt får en hjärnskada när man drabbas av utmattningsdepression. Min hjärna funkar definitivt inte som innan. Även om  jag är tillbaka och jobbar och ändå känner mig ganska bra så är det en del saker som hänger kvar.

-Jag är mycket mer stresskänslig. Så fort saker hopar sig och jag känner att jag ligger efter så kommer hjärtklappningen som ett brev på posten. Måste också tänka mig för hur jag planerar mina dagar så det inte blir för många möten/måsten.

-Min minnesfunktion är allvarligt skadad. Långtidsminnet är näst intill utplånat och från tiden när jag blev sjuk minns jag nästan ingenting. Kommer inte ihåg ansikten (inte ens på folk jag är bekant med) eller namn eller vad jag pratat om med folk. Jag är den perfekta personen att anförtro en hemlighet till, för jag har glömt den nästan innan jag hört den. Det är väldigt tråkigt för man framstår ju som väldigt arrogant när man inte kommer ihåg folk man träffat (eller till och med känner) eller inte minns samtal man har haft utan frågar exakt samma saker som man gjorde senast man träffades. Dock kan jag av någon anledning fortfarande memorera manus och det är ju en jäkla tur, annars skulle jag få skaffa ett annat jobb

-Känslig för ljud. När det var som värst orkade jag inte kolla på tv eller lyssna på musik, klarade inte av att ungarna lät och levde om och inte sorlet på en restaurang eller ett café. Har fortfarande svårt att koncentrera mig om det är hög ljudnivå och har inte så mkt tålamod med sånt som låter. Blir fort trött i stökiga miljöer.

-Längre återhämtning. Jag klarar ju av att jobba nu, men jag behöver längre återhämtning än förr. Om jag har en sttessig vecka försöker jag alltid planera in en eller flera dagar där jag inte behöver göra någonting. Mest dränerande är dock sociala situationer, typ mingel.

-Klarar inte av att splittra fokus. Om jag sitter och jobbar med något (svarar på ett mail eller vad som helst) så funkar det inte om någon börjar prata med mig eller ställer en fråga. Klarar inte av att rikta fokus på mer än en sak i taget.

-Social ”rädsla” a k a eremitsyndrom. Det här är nästan den värsta biverkningen. Jag har nämligen alltid varit en extremt social person, jag har också tagit ett stort socialt ansvar i alla sammanhang och sällskap. Har till och med kallat mig för ett socialt geni och jag har alltid haft lätt för att prata med folk. När jag blev sjuk orkade jag inte träffa någon (förutom min kille, vi var dessutom nykära). Blev så oerhört trött av att vara social att jag fick vila i flera dagar efteråt. Ville helst inte gå med ungarna till skolan ens, för jag orkade inte ens säga hej till de andra föräldrarna. Det här har blivit 700 ggr bättre sen dess, men jag är fortfarande inte som jag var förr och blir kanske aldrig igen. Tycker det är ganska jobbigt med sociala sammanhang, orkar inte så många. Har otroligt svårt att kall/små-prata (var expert på det förr) och orkar inte alls ta något socialt ansvar (zonar hellre ut efter en stund). Måste säga att jag verkligen verkligen saknar min ”gamla” personlighet.

-Svårare att känna glädje och tycka att saker är roliga. När jag var som sjukast var jag apatisk inför det mesta. Tittade på enorma mängder skräckfilmer för att känna något alls. Det har blivit bättre, men jag tycker fortfarande att det mesta är mer jobbigt än roligt. Fan vad sorgligt egentligen.

Det här är det jag kommer på bara så här rätt upp och ner. Det är alltså ganska exakt två år sen jag blev sjuk och hjärnan jobbar fortfarande på att reparera sig. Det tar en evinnerlig tid att bli frisk från en utmattning.

Men, det finns en del positivt också förstås. Jag prioriterar helt annorlunda idag. Spenderar mycket mer tid med familjen och med barnen. Är mer delaktig i barnens aktiviteter. Eftersom jag inte klarar av att jobba så mycket som jag gjorde förr och samtidigt ratta skeppet familjen så har jobbet fått stryka på foten lite. Jobbar mycket mycket mindre idag och det är faktiskt okej. Hade varit livrädd för det för några år sen. Ett tecken på att hjärnan faktiskt fortfarande tar små steg framåt är att jag äntligen har börjat känna ett jobbsug igen. Det känns lustfyllt. Jag anar mitt gamla driv och det har jag saknat. Jag har haft tur som hela tiden har haft en partner som har stöttat och hjälpt och försökt förstå (även om man som utomstående inte alltid KAN förstå). Alla har inte den turen. Hade jag inte haft Patrik hade jag inte kommit så här långt, hade kanske aldrig blivit frisk.

Utmattningssyndrom är en allvarlig sjukdom och inget hittepå som lata människor drar till med för att få jobba mindre. Det tar lång tid att köra sin hjärna i botten, för mig tog det väl ca 3 år innan det smällde och blev kortslutning, så det är kanske inte så konstigt att det också tar lång tid att bli frisk. Jag hoppas fortfarande på att få tillbaka min personlighet – glad, social, energisk, snabbtänkt och hög arbetsförmåga – men jag är inte riktigt där än.

  1. Min räddning var dels mig själv, och min älskade fru.
    Men också till stor del min jurist och bästa vän för övrigt en ytterst speciell person i mitt liv.
    Men även att jag hade kvar mina tunga behörigheter så som CE körkortet och ykb
    Och alla andra livserfarenhet.
    Men den stora skillnaden nu är jag har vaknat upp ur socialist bubblan till 50 %
    Och det var definitivt inte alls kul.

  2. Oj vad man känner igen sig!!!!!.
    Utmattningssyndrom / deppretion.
    Inte sig lik efteråt!!!!! Jo tack jag vet.
    Min hjärna och kropp brakade ihop i början av juni 2017.
    Efter ca 2 år med en chef som visade sig vara en omedveten psykopat.
    Denna historia är så lång och sjuk att
    Det får nog bli en biografi.

  3. Mia skriver:

    Mycket bra inlägg – utmattningssyndrom är verkligen inget hittepå!!

  4. Henric skriver:

    Hej Jessica!
    Skönt att få läsa detta och känna igen sig till 100%.
    Själv började mitt ”fall” för 3-4 år sedan och kraschen kom inte förrän 3,5 månader sedan.
    Att man förmodligen inte blir den man var igen, men att detta ändå har fört något positivt med sig är precis så jag försöker tänka. Prioriteringarna ligger idag på helt andra ställen än innan min sjukskrivning.
    Tack för att du delar din upplevelse!

  5. Hej! Ramlade på detta när jag surfade runt. Vad fint och träffsäkert du beskriver det. Det känns som det är mig du skriver om. Jag kraschade hösten 2015, tre år sedan nu och är på god väg tillbaka. Men jag blir aldrig den jag var och det är något jag har fått sörja djupt och länge för att kunna komma vidare. Det har fört med sig mycket jobbigt och negativt, men även de positiva du beskriver. Tack för att du delar med dig!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..