ANNONS

En vecka idag ❤️

/

Idag fyller vårt lilla mirakel till bebis 1 vecka. Hade glömt hur ögonblickligt kär man blir i de små liven. Det känns verkligen som en ynnest att få uppleva det här en gång till. Bebis. En liten sladdis. Ingen självklarhet i min ålder ju.

Alla föräldrar tycker förstås att deras bebisar är fantastiska på alla sätt och vis och jag är inget undantag. Den här lille krabaten är helt perfekt från topp till tå Så tacksam över att ha fått ett friskt och starkt barn. På återbesöket på BB fick vi nämligen höra att han var osedvanligt stark i armar, nacke och inte minst i röstvolym. Jösses vad han kan skrika

Han äter som en häst, konstant hungrig. Blir inte riktigt mätt på bröstmjölken så vi kompletterar med ersättning. Det funkar hur bra som helst med flaskan. Skönt, för då kan ju nån annan än jag mata också. Han sover gärna på dagen, men inte på natten. Han har helt enkelt samma dygnsrytm som i magen. Den får vi jobba lite på ja.. Som tur är så är Patrik en riktig hjälte och har tagit de flesta nätterna sen vi kom hem. Han fixar sömnbristen bättre än jag helt enkelt. Min knight of the night. 

Hur har första veckan varit för mig och min kropp då? Jag kommer att skriva en liten förlossningsberättelse så småningom, men den får vänta lite. Som jag skrev i förra blogginlägget så kändes kroppen bra direkt. Jag känner mig stark. Tränad. Men vissa sviter efter en förlossning kommer man inte undan oavsett hur bra man har skött sin träning under graviditeten.

Magen är ju fortfarande rätt stor. Man ser ju ibland bilder på sociala medier där den nyblivna mamman har fått tillbaka sin gamla kropp på 1-2-3 och magen är i stort sett borta när de åker hem från BB. Lite ångest får man ju av det, men jag tror inte att det är så vanligt. Min mage är fortfarande putig och pösig. Ser ut som jag är i 4:e månaden ungefär.

Amningsbrösten är pest och pina om ni frågar mig. Stora och ömma. Jag FATTAR inte hur man frivilligt kan operera in jättepattar. Jag bara längtar efter mina små. Man kommer ju heller inte ifrån smärtan i de nedre regionerna. Eftervärkarna till att börja med var ingen lek.. Men har faktiskt inte så ont i underlivet, mer i rumpan. En bieffekt av krystningen.. Och så är det ju den där baby bluesen. Man kommer visst inte undan den. Hormoner, trötthet, smärtor här och där, mjölken som rinner till – tja, det är kanske inte så konstigt att man har nära till tårar och känner  sig lite nere. Själv bryter jag ihop varenda morgon när jag ska klä på mig och inte ett enda plagg i garderoben passar. När man inte ÄR gravid längre är det inte så kul att se gravid ut.

Hade också glömt hur mycket tid en liten bebis tar och hur lång tid det tar att få nåt gjort. Tog mig 3 dagar att betala räkningar, haha. Men vi är duktiga på att vara ute och röra på oss. Promenerar varje dag. Ibland flanerar vi, ibland kör vi powerwalk. Har totalt blivit 8,5 km pw den här första veckan med bebis. Vi har käkat lunch med en kompis, haft besök av min syrra med familj samt av Patriks föräldrar. 

Första barnvagnspromenaden. 4,5 km två dagar efter förlossningen. En tränad och stark kropp is the shit

En stolt storebror. Tänk att även Jack har varit en sån liten plutt. Nu är han 12 år och världens snällaste och finaste kille. 
Farmor och farfar kom på besök från Göteborg och de verkade också gilla den lilla skrutten

Ni är många som undrar vad han heter. Eller ska heta. Han har inget namn än. Vi känner på några olika, men jag tror jag väntar med att avslöja det tills vi har bestämt oss. Bästa namnförslaget fick vi av Patriks kompis Bosse, han föreslog dubbelnamnet Bruno-Björn

23
0

Genom att klicka på "Skicka" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

© Bonnier Magazines & Brands AB, 105 44 StockholmTelefon: 08-736 53 00