ANNONS

Förlossningsvården i Sverige 2017

/

Blev både rädd och förbannad när jag läste @forlossningspoddens inlägg på Instagram igår. Hon visade upp den här lappen från SÖS från natten till fredag:

Det är inte vad man vill se när man är i vecka 40 och kan föda när som helst. Om jag hade fått värkar i torsdags natt hade jag alltså blivit skickad i bil till Västerås eller Eskilstuna. Det är inte värdigt Sverige 2017. Det minsta vi kvinnor ska kunna begära är väl att få en trygg och lugn och säker förlossning – för oss och för våra små bebisar. Det finns mer än nog med oro och rädsla inför en förlossning ändå, man ska inte behöva vara rädd för att inte få plats någonstans. Rädd för att behöva föda hemma eller i bilen, och kanske på grund av det riskera både bebisens och sitt eget liv.

Exemplet ovan är från Stockholm, men jag är fullt medveten om att det är så här det ser ut i hela landet, mer eller mindre. Att man i Norrland ska få kurser i bilförlossning för att man kanske måste åka 30 mil för att komma till närmaste förlossningsklinik är ju så sjukt att man inte tror det är sant. Hallå 1800-talet.

Vi betalar såååå himla mycket skatt i Sverige och ändå fungerar inte de allra viktigaste samhällsfunktionerna. Poliser, vårdbiträden, undersköterskor, barnmorskor och lärare flyr från sina jobb pga av den höga arbetsbelastningen, underbemanningen, usla lönerna, orimlig stress och press och en undermålig arbetsmiljö. Vårdköerna blir allt längre och förlossningskliniker tvingas stänga. Personalen går på knäna, sliter som djur. Fy fan, lider med dem. Hur prioriteras resurserna i samhället egentligen? När man som blivande mamma år 2017 inte kan vara säker på att få en trygg förlossning? Det är ovärdigt ett land som Sverige.

Har läst igenom alla kommentarer på mitt Instagram-inlägg om detta, här är ett skrämmande axplock på vad födande kvinnor i Sverige tvingas gå igenom:

 Och det här är bara några av de över 400 kommentarer inlägget har fått. Sorgligt nog känns det som det inte är en ny företeelse. Upplevde nåt liknande när jag födde mitt första barn på Karolinska i juli 2005. Personalbrist, stressad personal, flera olika barnmorskor, spring ut och in i rummet, natkosläkaren hade inte tid att komma och lägga epidural och när han till slut hade tid var han stressad och satte bedövningen fel med ännu värre smärtor som följd. Jag fick panik och gav upp och fick inte stödet jag hade behövt. Slutade med sugklocka och jag sprack väldigt mycket. Fick sövas och sys ihop och Jack var även han stressad och hade andningsproblem och hamnade i kuvös. Jag var chockad och gick in i mig själv och hade svårt att knyta an till barnet. Och det här hängde kvar länge. Gick i samtalsterapi i flera månader efter förlossningen.

Andra gången födde jag i Norge och det var som natt och dag. Lugnt och tryggt, gott om personal och plats och bästa guidningen och omhändertagandet nånsin. Jag var på förhand så rädd över att behöva föda i ett annat land, men nu när jag är gravid med mitt tredje barn önskar jag inget hellre än att jag fick åka till Norge och föda. För här i Stockholm där jag bor är det ett lotteri om man får plats på en förlossningsavdelning i länet eller inte.

Det är dags att vi sätter ner foten nu. Vi ska inte behöva acceptera det här. Inte i Sverige år 2017. Nu måste vi göra våra röster hörda. Ställa krav på förändring. Vi ska INTE behöva riskera våra eller våra bebisars liv när vi ska föda! Och det bör inte heller vara enbart en kvinnokamp. Det är väl lika mycket i blivande pappors intresse att deras barn blir tryggt förlösta och att deras partners tas om hand på bästa sätt när det är dags för den största stunden i livet.  #släppinmigpåbb #förlossningsvårdskrisen

14
0

Genom att klicka på "Skicka" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

© Bonnier Magazines & Brands AB, 105 44 StockholmTelefon: 08-736 53 00