Alla underbara känsliga människor där ute – tack för era berättelser. Tänk att man kan gå runt och tro att man är helt ensam i något och så visar det sig att det är man inte alls. Varför pratar vi aldrig om det här med varandra? Tror aldrig jag har pratat om de här grejerna (bitar av det, men inte hela bilden) med någon annan än Patrik. Och så visar det sig att vi är så många som känner så här. Har inte hunnit svara på alla kommentarer (ska försöka göra det), men jag har läst allt. Läst och känt igen mig, relaterat, fått nya insikter.

I mitt fall är nog en del av förklaringen att jag flyttade mycket under de åren då man skapar de första riktigt tajta banden till en vän eller ett gäng. Vi flyttade från Jokkmokk till Östersund när jag var 13 och sen när jag var 15 flyttade jag hemifrån för att gå basketgymnasium i Huskvarna. Och efter det flyttade jag runt under några år – Paris, Göteborg, Östersund, Hamburg, Stockholm, Jönköping, Hamburg, Stockholm – och hade aldrig något eget. Bodde inneboende, hos mamma och pappa en period, hyrde i andra hand, flyttade in hos nån kille osv. Det är klart att det skapar en rotlöshet och att man hamnar lite efter när det gäller att skapa nära relationer. Vagabondens förbannelse.

Nåja, det är fint att veta att man inte är ensam. För som vissa av er skriver, ibland har man ju trott att man är galen. Att man faktiskt inbillar sig saker. Men i så fall är vi galna allihop 🙂 Puss på er och ha en fin tisdag!

Jag kände ofta när jag var yngre att jag inte riktigt passade in. Blev ofta lite obekväm i olika sammanhang (även om jag på den tiden var en mästerlig kameleont och mingelproffs) och kände att jag aldrig riktigt bondade som andra gjorde. Hade aldrig de där riktigt starka banden till ett gäng eller en grupp. Däremot var jag med överallt och hade en miljon bekanta, men jag var liksom aldrig en del av grundstommen någonstans. Andra bondade och knöt an, men jag kände mig alltid lite fel. Alla gilllade mig, men inte så mycket att jag blev en del av deras inre krets. Jag släppte heller inte in någon i min. Var flyktig som en fjäril, fladdrade runt bland blommorna. Hela tiden vidare. Antar att det är en ganska vanlig känsla när man är ung. Man tror att man är unik och svår och att ingen riktigt förstår en osv. Men för mig har det här även hängt kvar i vuxen ålder, har känt av det till och från.

Kände nog ändå innan jag blev utbränd 2015 att jag hade ett sammanhang där jag kände mig som en viktig del. Där jag kände mig självklar. På jobbet framförallt, gjorde ju inte mycket annat än jobbade på den tiden. Kände på mina olika arbetsplatser att jag var en del av den ”inre kretsen” om ni fattar vad jag menar. Men det var mycket som förändrades när jag blev sjuk och det var verkligen ett uppvaknande. Vad lärde jag mig av det? Bara dåliga saker egentligen. Lita aldrig på någon, slappna aldrig av och luta dig tillbaka, känn dig aldrig trygg och säker på någon eller något.

All den här problematiken bottnar förmodligen i att jag är en HSP, en Highly Sensitive Person. Jag är oerhört känslig för stämningar och energier. Och blir fruktansvärt obekväm när det är dålig stämning eller energi i ett rum/sällskap eller när jag känner att någon inte tycker om mig eller beter sig märkligt. Har därför ofta tagit på mig rollen som stämningshöjare. Känt det som mitt ansvar för att jag inte klarar av den dåliga stämningen, en stämning som många andra inte ens har märkt… Får ofta höra att jag inbillar mig saker, vilket alla HSP får höra. Och givetvis feltolkar jag också ibland. Och ibland har ju signalerna människor skickar ut ingenting med mig att göra, men jag tar åt mig ändå.

Att vara så känslostyrd som jag är har varit oerhört jobbigt genom åren. Jag känner väldigt mycket och starkt åt alla håll och har ibland svårt att tänka logiskt. Hjärtat och magen går nästan alltid före hjärnan, även om jag har blivit bättre på att hantera det genom åren. Tack och lov så är Patrik precis tvärtom så han har hjälp mig oerhört mycket med att balansera de här grejerna. Det är som han har blivit en saknad del av min hjärna, hur sjukt det än kan låta. Jag tar nästan inga beslut utan att rådfråga honom. Han hjälper mig att navigera rätt helt enkelt.

Hur som helst så har jag efter min utmattning återigen landat i att jag inte passar in någonstans. Känner mig lite som en udda fågel överallt. Som om jag får vara med men ändå inte riktigt. Har tänkt på det en del på sistone, själva fenomenet alltså. När det gäller mig personligen är det förmodligen mest i mitt huvud, men jag vet ju att det här är något många unga (och även äldre) människor känner så det är ett intressant fenomen att fundera lite kring. Jag tror att sociala medier bidrar mycket. Man matas varje dag på instagram med hur andra umgås, har sina gäng som är supertajta, har middagar och fester som man inte blir bjuden på och man undrar varför man själv står utanför. Och då är jag ändå en vuxen människa som VET att instagram inte har något med verkligheten att göra, hur är det då inte om man är ung? Det är inte särskilt svårt att känna sig misslyckad.

Men hej, det är verkligen inte synd om mig. Jag har en handfull människor som jag vet räknar mig till sin inre krets och som även jag har släppt in. Och så har jag ju Patrik och barnen, mitt viktigaste sammanhang. Jag har förstått och accepterat att jag troligen kommer att få dras med de här känslorna hela livet, man får bara försöka hitta verktyg för att hantera det. Ville mer bara få nån slags diskussion. Är det någon som känner igen sig i det här? Eller är jag även i detta sammanhang en udda fågel? 🙈🦉

Såg att Expressen skrev om mina hälsoproblem och jag antar att det är därför jag har fått så oerhört mycket feedback, kommentarer och tips. Det tackar jag för! Har inte hunnit svara på allt, men har läst allt och helt ärligt så är jag inte så mycket klokare. Det verkar kunna vara många olika saker jag drabbats av.. Det bästa kanske är att göra en ordentlig hälsoundersökning. Jag lovar att svara på era kommentarer, men det kanske tar ett tag.

Har fullt upp i dessa dagar pga inskolning på dagis. Herregud vilken spännande tid! Och så stora de blir med en gång. Det blev förresten ett jäkla liv på min instagram när jag skrev dagis och inte förskola. Jag har stor respekt för personalen som jobbar där och jag vet att man som pedagog är utbildad och att man har en läroplan osv, MEN jag kan tycka att det är lite fånigt att reagera så starkt på ett ord. Att jag kallar det dagis gör inte ert jobb mindre värt. Dels är det djupt rotat i mig och dels är det helt enkelt stället mitt barn går till på dagarna=dagis. Har själv fantastiska erfarenheter av dagis för 35-40 år sen trots att många unga verkar ha fått för sig att det mest handlade om förvaring då.. Så för mig finns ingen negativ klang i det ordet alls. Nog sagt om det, inskolning är ju hur härligt som helst. Imorgon ska vi vara med på vilan för första gången, hur sjutton ska det gå med det här vilddjuret?? När han kom hem idag passade han iallafall på att mysa med brorsan ❤️