Mars blev visst en bloggfri månad.. Hoppsan hejsan. Men har försökt ge kroppen (kanske huvudet framför allt) den återhämtning som har behövts efter OS och det var nog ett bra drag för nu ser det ut som jag har ett nytt spännande tv-projekt på gång och inspelningen ligger inte alltför långt fram i tiden. Kan tyvärr inte berätta mer just nu, men det känns iallafall väldigt kul och inspirerande.

Har haft två veckor fulla av diverse aktiviteter. Till exempel så blev det en go avstickare till Kungsberget för några dagars skidåkning. Jag har varit där några gånger med barnen och tycker det är perfekt familjeskidåkning. Sam gick i skidskola 75 minuter varje dag och då passade jag på att maxa min egen skidåkning. De åken jag fick till då var magiska. Nästan ensam och först ut i backen. Några plusgrader, strålande sol och manchester. Vi hade över lag tur med vädret, men det visste jag ju eftersom det var en mycket spontan avstickare. Bestämde mig på lördagen och åkte på söndagen. Brukar alltid bo på Kings Lodge med balkong mot backen. man bara kliver utanför dörren så är man vid liften. Det underlättar när man måste dra på en 4-åring som inte tar sig framåt själv.. Är ändå stolt över Sam. När vi kom till skidskolan första dagen trillade han flera ggr när han bara stod helt stilla och tre dagar senare åkte han själv utan sele i stora backarna och kunde både svänga och bromsa.

Har varit lite dålig på att dra med de stora barnen ut i skidbackarna, ångrar det, men kommer inte att göra samma misstag med Sam. Tycker skidåkning är lite allmänbildning. Men så kommer jag ju också från Jokkmokk och en slalomfamilj. Min morbror Anders åkte världscup och min mamma Monica var bland de bästa i Sverige som ung.

Jag åkte på mammas rygg redan som bebis och fick lära mig åka skidor nästan innan jag kunde gå. Tävlade också lite som barn, men jag var tyvärr ingen större talang så satsade på basketen istället när jag var tvungen att välja.

En härlig bildbomb! Mina skidkläder är från 8848 Altitude, förutom den marinblå jackan som kommer från Uniqlos OS-kollektion. Sams underställ och skidkläder är från Reima.

OS är över och jag är ute på andra sidan av en intensiv jobbperiod. Vi har sänt live 17 dagar i rad och dessa dagar har jag varit på plats på redaktionen nån gång mellan 7.30 och 9.30 vilket har inneburit 12-13 timmars arbetsdagar. Dock har det varit så otroligt kul att det inte direkt har känts betungande. Kroppen (och huvudet) har en sällsam förmåga att anpassa sig. Så länge man är mitt uppe i något så jobbar den troget på. När man sedan slappnar av, ja det är då tröttheten kommer. Kanske drabbas jag lite extra eftersom jag har en utbrändhet i bagaget. Jag är inte så stresstålig och när jag väl har laddat ur batteriet helt så tar det lite extra tid för mig att ladda upp det igen. Jag är också dålig på att hushålla med min energi och när jag går upp i ett projekt så gör jag det helhjärtat och kan inte fokusera på något annat utanför den bubblan. Några av mina kollegor sa till mig att de försökte koppla bort OS när de inte var på jobbet, många gick på middagar och andra sociala tillställningar och jag fattade ingenting av det. Hur orkade de och hur kunde de foka på nåt annat överhuvudtaget liksom? Jag saknar tyvärr den förmågan. Mina dagar var så här:
-Ställ klockan tidigt för att gå upp och titta på någon sport eller för att titta ikapp vad som hänt under natten. Oftast gick jag upp vid 6-6.30
-Åk till redaktionen vid 8. Titta på sport tillsammans med redaktionen. Planera programmet. Skriva manus och speakertexter tillsammans med redaktörerna.Läs allt som skrivs om OS och dagens tävlingar. Sen sminket vid 16.30. Manusmöte 17.30. Rep vid 18.15. Sändning 19-21.
-Hemma vid 22. Kolla nyheterna och ligga halvt hjärndöd i soffan. Knappt orka konversera. I säng vid 23-23-30. Och sen börjar det om.

Kände redan dagen efter OS att jag var dödstrött. Alltså helt tom på energi. Ni vet när man inte ens orkar ligga i soffan och slökolla serier, utan man vill bara ligga stilla och glo i taket. Det känns verkligen som en evighetslång bakfylla. Man vaknar varje morgon med samma känsla av att ha varit på ett rejält sjöslag dagen innan. Förhoppningsvis går det över snart. Kan verkligen inte fatta hur jag orkade åka till Gotland och spela in Superstars i tre veckor bara 5 dagar efter sommar-OS. Det är faktiskt helt sjukt. Den helt energilösa känslan var exakt samma då. Finns inte ork att tackla minsta motgång. Igår började jag till exempel gråta när det blåste så mycket ute. Och sen en gång till när vattnet plötsligt var oplanerat avstängt i tre timmar. Kan. Inte. Hantera. Motgång.

Klart att det också påverkar ens mående att det nu faktiskt är krig i Europa. Att Putin också väntar tills dagen efter OS med att påbörja invasionen av Ukraina tyder på nån slags överenskommelse med Xi Jinping och en allians de två emellan skrämmer mig mer än nästan nånting annat. Lider så med det ukrainska folket. Vilken fruktansvärd mardröm. Lider också med det ryska folket för känslan är väl att de inte alls står bakom Putins storhetsvansinne. Tänker också på att våra barn ska behöva växa upp med först en pandemi och sen ett krig i närområdet, ett krig som man faktiskt inte vet hur nära det kommer. Känns så overkligt att våra barn ska behöva vara rädda för krig… Visst var man rädd för krig också när jag var liten på 80-talet, men när kalla kriget tog slut och Berlin-muren föll kändes allt så hoppfullt. En känsla av trygghet som höll i sig länge. Och nu är det så oroligt och läskigt och nära igen.

Jag hoppas Ukraina får all hjälp och allt stöd de behöver av EU och Nato så Putins framfart stannar där. Även om känslan tyvärr är att det är bara början.

Veckan som gick har jag nog testat allt man kan för min muskelbristning. Medicinsk laser, dry needling, massage, fascia-massage och till sist, tidigare idag, stötvågsbehandling. Jag gör också min rehab varje dag. Det går ganska snabbt eftersom jag bara har tre övningar att göra, plus en som jag har lagt till själv. Det är:
1) Enbenshöftlyft
2) Dykaren
3) Nordic hamstrings
4) Glidaren
Har fortfarande rätt ont på en specifik punkt, precis vid sittbenet. Så det gör ont att sitta, köra bil osv. Allra ondast gör det när jag råkar halka till minsta lilla på en isfläck eller råkar kliva på en leksak hemma. Då hugger det till så jag nästan skriker högt. Så det jag har kunnat göra i träningsväg den här veckan är ett pass på gymmet med styrketräning och 30 minuter på crosstrainern, ett ridpass (gick konstigt nog bra att rida) och så har jag varit på basketträningen och skjutit två gånger. Så ingen vidare träningsvecka med andra ord. Hoppas den här blir bättre, för på fredag är det dags att gå in i OS-bubblan och då kommer jag inte hinna träna mycket.

Måste berätta lite om fascia-massagen förresten. Det var min kompis Jessica från tv-programmet ”She´s got the look” som hörde av sig till mig och frågade om jag ville testa. Hon håller till på Fotiakliniken i Alvik så det var nära och bra. Det var absolut lite halvflummigt, men gav en överraskande skön känsla i kroppen. Hon använder nån slags massagepistol på olika ställen och triggerpunkter på kroppen, dessutom känner och trycker hon lite. Som hon själv uttrycker det så kommunicerar hon med min kropp och tydligen pratade den massa med henne. Det verkar som om mitt bäcken är framåtlutat på vänster sida och det gör att allt sträcks ut extra mycket på den sidan, vilket kan vara en av anledningarna till mina problem på just vänster sida.

Jag ska nog ge henne en chans att jobba lite med det, så jag ska tillbaka dit på torsdag.

Stötvågen gör jag hos min sjukgymnast Anne som också är sjukgymnast för Hammarby Handboll och damlandslaget i handboll. Hon är grym. Henne ska jag tillbaka till på fredag för stötvåg kan man tydligen göra två gånger i veckan. Om någon av er som läser har haft problem med muskelbristning i fästet i sätet så får ni gärna skriva i kommentarerna hur det gick för er och vad ni gjorde åt det.